Dune: The Battle for Arrakis

I mitten på nittiotalet formligen exploderade genren för realtidskrigsspel genom Blizzards Warcraft och framförallt Westwoods legendariska spelserie Command & Conquer. Den sistnämnda titeln förärade till och med Westwood en plats i Guiness rekordbok för deras 10 miljoner sålda exemplar över hela världen. Vad alla inte känner till är att genren egentligen började med Dune 2 ett par år tidigare.

Spelet är löst baserad på David Lynch knepiga filmtolkning av Frank Herberts klassiska roman och upplägget är föredömligt enkelt. Planeten Arrakis är unik eftersom det är den enda planeten där man kan hitta Melange. Kejsaren utlyser en slags tävling mellan de tre adelsmannahusen Harkonnen, Atreides och Ordos där den som besegrar de andra två får guvernörsskap över hela Arrakis och därmed ensamrätt på att skörda den värdefulla kryddan.

Grafiskt är det ingen större skillnad mellan Amiga-versionen och de till DOS och Megadrive. Det är tydlig och varierad grafik som står sig bra idag. Undantaget är animationerna som är alldeles för få och stela med dagens mått mätt. Men på det stora hela är det fullt acceptabelt såvida man inte är grafikfetischist. Om grafiken är bra så håller ljudet toppklass med digitaliserade röster för trupperna och de viktigaste funktionerna i spelet. Dessutom ger den mjuka svävande musiken en skarp kontrast till de militäriska röster och övriga ljudeffekter i spelet. Och faktiskt känns hela Dune 2 vara genomarbetat på varje område, från spelkontroll till ljud och grafik. Något som Westwood fortsatt att skämma bort oss med i senare spel. Det är ett gediget hantverk.

Har du spelat Command & Conquer känner du igen upplägget. Man konstruerar en bas med olika byggnader och skickar sedan ut så kallade Skördare för att samla in naturresurser (i det här fallet kryddan Melange) som sedan används för att producera nya byggnader och trupper. Sådär pågår det och emellanåt blir man attackerad eller tvungen att attackera motståndaren. För att spetsa till det hela har man infört en osäkerhetsfaktor i form av jättelika sandmaskar som attackerar till synes slumpartat och utan förvarning.
När ett uppdrag är avklarat möts man av en översiktskarta där man i bästa Risk-stil får välja nästa område att försöka erövra. Ett spelsätt som dykt upp igen på senare tid i spel som Rise of Nations.

Det finns en anda enkelhet i Dune som jag gillar skarpt. Jag är inte speciellt snabbtänkt och har egentligen aldrig fastnat för C&C, så jag dras in från början av spelets tempo och det faktum att det är lätt att behålla överblicken över de få byggnader och truppslag man har ganska långt in i spelet. I Amigaversionen finns det till och med en begränsning på 32 i spel samtidigt. Av de anledningarna lämpar sig spelet allra bäst till nybörjare i genren.

Men när nybörjaren blir erfaren kan det positiva negativt. Det blir tydligt med hastigheten. Redan under det andra uppdraget börjar det kännas frustrerande. Så här ungefär: Alla byggnader man kan bygga är uppförda, i vissa fall i mer än ett exemplar. Skördarna sköter sig själva och kvar finns möjligtvis lite tillverkning av extra soldater att göra trots att de man har klarar biffen när mesarna från huset Atreides anfaller. Allt går dock frustrerande långsamt och man kommer på mig själv med sitta och stirra ut i tomma intet med tankarna på något helt annat än det som händer på skärmen, vilket fortfarande inte är mycket.

Man letar febrilt i menyerna efter någon inställning som snabbar upp spelet. Besviken upptäcker man att det redan är uppskruvat till max. Det står ‘Fastest‘. Det är alltså den initiala hastigheten. Man undrar ju vilka som skulle vilja sakta ned spelet ännu mer?
Så man går och ställer undan kaffemuggen, besöker toaletten och tömmer blåsan, och när man kommer tillbaka har man fortfarande inte tillräckligt med krediter för att uppfylla uppdragskraven, trots att skördarna gått utan något uppehåll. Även om man tog väldigt god tid på sig under toalettbesöket.

Det som var nyheter i Dune är idag genrestandard eller i vissa fall gårdagens genrestandard. Men oavsett vilket realtidsstrategispel du plockar fram från de senast 10-15 åren så finns Westwoods designidéer där i någon form. Så banbrytande var Dune 2 och så tungt vilar dess arv idag. Men om allt från Dune och mer därtill finns i senare spel, vill man då spela Dune 2 idag?

Hade det inte varit för spelets snigeltempo hade jag nog svarat ‘ja’. Men som det nu är lämnar jag Dune 2 till nybörjarna i genren. Alla andra bör behålla sina minnen av spelet intakta och spela något modernare. Framförallt något snabbare. I skrivande stund har jag fortfarande inte testat DOS-versionen, men är du nyfiken finns den för gratis nedladdning här tillsammans med en hel del extra godis. Fast å andra sidan släppte Westwood Command & Conquer Gold för fri nedladdning häromåret. Valet är ditt.
 

EFTERTANKEN

Mer info för den Dunefrälste finns bland annat här.