Elvira – Mistress of the dark

Elvira1_01

Utgivare: Accolade
År: 1990
Plattform: Amiga
Genre: Äventyrsspel/rollspel

guiden_betyg_04Familjeföretaget Adventuresoft i kombination med den allt annat än familjevänliga karaktären Elvira kunde väl bara sluta på ett sätt? Just det, en bloddrypande succé.

Adventuresoft grundades i England av makarna Michael och Patricia Woodroffe. Michael hade fram till dess drivit en datoraffär i Birmingham. Hans nya företag skulle främst syssla med import och distribution av Scott Adams Adventure internationals produkter. Dessa portade man till de vanligaste datorformaten i Storbritannien på den tiden men även en del portningar åt utvecklare som US Gold gjordes.

När Adventure international gick i konkurs i mitten på 80-talet hade man redan börjat titta mer på att utveckla egna spel och i takt med att textäventyr förlorade marknadsandelar sneglade man mer och mer åt grafiska äventyrsspel. Det var också här som parets son Simon Woodroffe började bli allt mer delaktig i Adventuresofts produktioner.

Elvira_Cassandra

Många har inte känt igen Cassandra som Elvira.

Det första spelet som föddes från den nya inriktningen blev Personal nightmare, ett äventyrsspel med realtidsinslag. Dessa nya spel kom också att präglas av ett skräcktema och därför var det passande att skapa ett nytt bolag – Horrorsoft – för att distribuera dessa titlar. Fram till Simon the sorcerers intåg 1993 var Elvira företagets klarast lysande stjärna.
 

Karaktären Elvira skapades av skådespelerskan Cassandra Peterson för en lokal TV-show i Los angeles i USA. Hon blandade en slags vampighet, vilken inkluderade utmanande klänningar med djupa urringningar och hög slits, med den goth-stil som började få allt större fäste under 80-talet. Elvira förenade och blev en slags brygga mellan 70-talets punkare och det sena 80-talets växande goth-våg. Karaktärens berömmelse växte undan för undan och nådde snart sådan stjärnstatus att hon fick inbjudningar till stora evenemang och talkshower. 1988 nådde berömmelsen sin kulmen när hon fick huvudrollen i en egen Hollywood-film.

Spelet tar vid strax efter slutet på den första filmen. Till tonerna av ett härligt kusligt soundtrack finner man sig ståendes utanför Elviras slott med en tom ryggsäck över axeln. Allt ser lugnt och fridfullt ut på ytan men det är förstås bara lugnet före stormen. Innanför murarna väntar några hundra rum, fyllda med horder av monster från underjorden. Allt ifrån vampyrer till självantändande gremlins.

Elvira1_05

Det finns många sätt att dö på och inget av dem censureras. Har du svårt för blod och inälvor rekommenderas Super frog.

Elvira är en slags hybrid av äventyrsspel och rollspel. Å ena sidan får man plocka upp föremål som man kan använda för att sedan lösa olika pussel. Å andra sidan har ens karaktär precis som i rollspelen olika egenskaper som påverkar hur väl man lyckas med olika saker, inte minst med att strida.
 

I var och varannat rum finns någon typ av fiende att besegra för att komma åt de eventuella föremål och pussel som finns i rummet. Ett stort problem är dock att det finns alldeles för många föremål och alldeles för få man verkligen har användning för. I tidiga äventyrsspel som Maniac Mansion eller King’s quest 1 finns det få om ens något föremål som har som funktion att lura spelaren att det kan vara användbart. I Elvira har man uppenbarligen tänkt annorlunda. Med mängder av sådana föremål orsakar det mer frustration för spelaren än i många andra spel eftersom vikten av de saker man bär med sig påverkar hur väl man kan slåss.

Vilket leder oss in på striderna som är bland de mer frustrerande jag stött på i ett spel. Dyker en fiende upp uppstår det en stridssituation efter några sekunder. Denna lilla paus är till för att spelaren ska ha en chans att använda magi eller lägga benen på ryggen och fly. Det är dock nätt och jämnt att man hinner med något över huvud taget.

Striderna i sig är tämligen enkelt utformade. I anfall kan man välja mellan ‘Hack‘ och ‘Slash‘ och i försvar ‘Block‘ eller ‘Parry‘. Lyckas man blockera ett anfall får man i regel ett försök på sig att anfalla själv och först att få slut på liv förlorar. Enkelt så.

Elvira1_09

En självantändande gremlin.

Svårigheten uppstår givetvis i att försöka förutse fiendens attack. Kommer den i en vänstersving gäller ‘Block’ och från höger gäller ‘Parry’. För Horrorsoft såg stridssystemet säkert utmärkt ut i teorin och därför gjorde man fiendens animeringar så tydliga att man kan se tidigt från vilket håll svärdshugget ska komma. I teorin skulle spelarens skicklighet avgöra utgången av striderna. I praktiken är det dock värre. De lättaste fienderna svingar oerhört fort och det går fortare ju tuffare de är. Därför gäller hyperkoncentration i varje strid, något som är svårt att upprätthålla. Lägg därtill att hastigheten på muspekaren är så där klassiskt Amiga-långsam och att hotspoten, den yta av muspekaren som faktiskt används för att markera var man klickar, är otydligt definierad. Frustration är bara förnamnet och det redan från start.
 

Diskettbyten var annars ett av spelets stora problem när det begav sig, åtminstone vad gäller versionerna för Amiga/Atari ST. Spelet levererades på fem disketter och det skulle laddas och bytas disketter stup i ett. I dåtidens recensioner gick man hårt åt Horrorsoft för detta. Striderna var det dock få som klagade på i samma utsträckning, vilket säger en hel del om vad som förväntades av spelen på den tiden. Det fanns möjlighet att installera hela spelet på hårddisk men sådana var inte så vanliga hos den genomsnittliga Amiga-ägaren.

Elvira1_04

Elvira har aldrig dragit sig för att skylta med sina behag. Här i digitaliserad form.

Men oavsett vad man klagade på åtnjöt Horrorsoft ändå fina betyg för Elvira. Datormagazins Göran Fröjdh gav det till exempel 9 av 10 i betyg och belönade spelet med en ‘Screen star‘. En utmärkelse endast de bästa spelen fick varje månad. Han liksom de flesta blev nästan förblindade av den läckra grafiken och den stämningsfulla atmosfären – något som förde tankarna till Cinemawares spel.
 

Men precis som så ofta var fallet med Cinemaware led spelet av en design som gjorde dem för svåra eller frustrerande att spela. Genom att installera Amiga-versionen på en hårddisk eller spela PC-versionen slipper man undan alla diskettbyten, men det går inte att komma runt att spelet är på tok för obalanserat och svårt. Elvira – Mistress of the dark är ruskigt läckert att se på men alldeles för besvärligt för att hålla intresset vid liv, ungefär som jag kan tänka mig att karaktären är.
 

EFTERTANKEN

Det fanns en viss prestige i kamratkretsen i att kunna visa upp ett nytt spel som grafiskt sett kunde slå tidigare alster på fingrarna. När Elvira damp ned hos kompisen satt man och dreglade över det läckra spelet. Vad jag inte hade någon aning om då var att Horrorsoft förmodligen lyckades göra ett av de snyggare C64-spelen någonsin. Att det sedan var ännu svårare att spela med sin joystickstyrning var en annan femma. Med snygg grafik kom man långt på den tiden, vilket inte minst recensionerna speglade.
 

retroguiden_understreckare