The 7th guest

7th Guest_01

Utgivare: Virgin games
År: 1993
Plattform: Dos
Genre: Pussel/Äventyrsspel

Recensionsexemplaret kommer från
Dotemu_button

guiden_betyg_04The 7th guest handlade mycket om rätt människor med rätt teknologi i precis rätt tid. Tack vare de ingredienserna flög Trilobyte games för en kort tid upp på spelvärldens högsta topp.

Graeme Devine och Rob Landeros träffades sommaren 1988 när de båda arbetade för Virgin games. Tillsammans drömde de fram grunden till det som skulle komma att bli T7G. Mot slutet av 1990 presenterade de idén för sin arbetsgivare men insisterade samtidigt på att det måste bli en Cdrom-titel. Vid den här tiden var marknaden för CD-romspel näst intill obefintlig och Virgin hade dessutom börjat snegla allt mer mot konsoller. Virgins VD Martin Alper såg därför inget utrymme för deras ambitiösa spelidé inom Virgins befintliga struktur men erbjöd dem istället en kompromiss.

7th Guest_02

En del har klagat på att huset var för färgglatt för att vara otäckt. Men vadå, bara en riktigt sjuk hjärna kan väl klä en matsal i lila?

Om Graeme och Rob startade ett eget företag kunde Virgin ge dem i uppdrag att utveckla T7G. Graeme och Rob accepterade därför en uppsägning och startade Trilobyte games. Med Virgins stöd i ryggen gav man sig genast i kast med utvecklingsarbetet och budgeten hamnade så småningom på imponerande (för sin tid) en miljon dollar.

För att få till en handling med hög kvalitet anlitade man Matthew Costello som vid det laget redan var en etablerad skräckförfattare. Delar av spelets handling fick dock ändras efterhand. Vissa saker, som blod och våld, tonades ner medan andra saker ändrades mer av nödvändighet. På grund av misstag under inspelningen av spelets videosekvenser fick alla skådespelare en genomskinlig, spöklik aura. För att slippa kostsamma omtagningar ändrade man därför handlingen så att alla karaktärer blev spöken. På så sätt blev en ”miss” till smart effekt.

Spelets förrenderade grafik var imponerande 1993. Det hemsökta huset var ordentligt inrett och hade förmodligen fått höga betyg även om man inte haft med några FMV-sekvenser. Men mest dreglade man förstås över implementeringen av filmsekvenserna. Graeme fick i egenskap av huvudprogrammerare den oangenäma uppgiften att komma på ett sätt att få plats med alla filmsekvenser de ville ha med i spelet. Visserligen kunde Cdrom-skivan lagra flera hundra gånger mer data än en diskett men i början av 90-talet var kompressionstekniken för video så pass dålig att en video-fil kunde ta upp flera hundra megabyte. Programmerings-geniet Graeme kom dock på ett sätt att packa video-filer så att två timmars video-material, inklusive övriga spel-filer, kunde få plats på två Cdrom-skivor. Det var en stor teknisk bedrift för sin tid.

7th Guest_03

Den klassiska händer-som-rör-sig-i-tavlan-effekten finns förstås med.

Idag ser både grafik och video tämligen medelmåttigt ut. Långt ifrån dagens moderna HD-upplösningar är det grovkornigt och onyanserat. Dock får man säga att den grafiska designen håller ganska väl än idag. Det må vara en tämligen låg upplösning men det ser helt okej ut trots allt. På ljudfronten infinner sig spelets kanske starkaste kort. All musik skrevs av ”The Fat man” och bjuder på en varierad mix av spöklika jazztoner och intensiva pulshöjare.

T7G har mer gemensamt med den moderna casual-genren ”Hidden object” än de peka/klicka-spel det buntades ihop med i början på 90-talet. Inte så att pusslen går ut på att hitta dolda saker, utan mer för casual-känslan och HO-spelens upplägg med pussel, lite handling, nytt pussel, lite handling och så vidare. Pusslen är faktiskt av ganska god kaliber. Dock är de inte originella för spelet utan är hämtade från olika mer eller mindre kända, klassiska pussel. Runt dessa har man sedan konstruerat handlingen som rullas upp ytterligare en bit efter varje löst pussel. Det i sig behöver inte vara någonting negativt, men det kan vara bra att ha i åtanke innan man införskaffar T7G.

7th Guest_04

Jag kunde ha nämnt det teatraliska överspelet också. Men det är rätt charmigt också.

De svenska recensenterna gav liksom övriga världen blandade omdömen. Interface recensent tyckte att ord som briljant inte var nog för att beskriva det medan Datormagazins dito tyckte att det var högst medelmåttigt som spel betraktat. Själv är jag benägen att hålla med den sistnämnda. Ingen kan ta ifrån T7G dess plats i historieböckerna. Det var spelet som nästan på egen hand sålde in CD-romspelare hos ett par miljoner datoranvändare. Men som spel betraktat var, och är, det inte speciellt lyckat. Precis som med Phantasmagoria så är T7G ett intressant experiment och en fantastisk teknisk bedrift men inte ett särskilt bra spel. Idag kan det rekommenderas till fans av casual-spel som går igång på pussel. De som förväntar sig ett äventyrsspel med en tydlig och central handling göre sig icke besvär.
 

EFTERTANKEN

Strax innan spelet kom ut köpte Nintendo rättigheterna till konsollversioner av spelet. Tanken var att det skulle bli en ”killer application” för den Cdrom-enhet som planerades till SNES. Enligt uppgift ska de ha betalat så mycket som 1 miljon dollar för detta. Idag vet vi att det aldrig blev någon Cdrom-enhet till SNES:en och en del har spekulerat i om det egentligen var ett drag från Nintendo för att förhindra att Sega skulle lägga vantarna på spelet till sin Mega-CD. Jag ställer mig tveksam till det då man vid den här tiden fortfarande avsåg att ge ut sin Cdrom-enhet. Hur som helst måste det ha varit en fantastisk affär för Virgin som inte bara fick ett bästsäljande spel (bortåt 2 miljoner exemplar), man fick dessutom största delen av spelets budget betald av Nintendo.