Adventure Island II

Utgivare: Hudson soft
År: 1992
Plattform: Nes
Genre: Plattform

Det första Adventure island-spelet såg ut och betedde sig ungefär som Westones Wonder boy och det är förstås ingen slump. Hudson var ute efter att göra en Famicom-version av det populära arkadspelet och fick också köpa rättigheterna – delvis. Det visade sig nämligen att Sega hade rättigheterna till namnet så Hudson soft fick ändra på den detaljen. Nästa förändring bort från Wonder boy kom när Hudsons vice vd inte var nöjd med den tilltänkta hjälten i spelet som han tyckte såg alldeles för svag ut, men mer om det längre ned.

Adventure island II är ett plattformsspel av ganska enkelt snitt. En knapp för att hoppa och en knapp för vapen som kan plockas upp efter vägen. Totalt är det åtta öar med ett antal banor att klara av. I slutet av varje ö väntar en bossfajt. Senare delar i serien tog vägen mot mer rpg-element men Adventure island II är fortfarande i första hand ett plattformsspel.

Varje plattformsspel som hyser minsta ambition att bli uppmärksammat behöver någon egen sak. En funktion eller en karaktär som är unik och gör att man kommer ihåg spelet. Adventure island II låter spelaren spara sina power ups mellan banorna. Sedan är det helt fritt att plocka på sig ett eller flera (eller inget) av de sparade sakerna varje gång man kliver ut på banan. Och så länge man klarar banan utan att förlora sin power-up så kan man spara den igen. Ytterligare en nyhet är att man kan hitta dinosaurier att rida på och som besitter olika förmågor. Även dessa går förstås att spara.

På det negativa kontot skriver jag in den irriterande detaljen att när ens tre liv tar slut får man börja om från början på den ö man är på. Inte så jobbigt som i vissa andra spel då banorna är ganska korta, men att tvingas spela om delar av spel är aldrig någon höjdare. Sedan finns det förstås en risk att man tappar intresset efter ett tag. Spelet har inte särskilt mycket variation men gillar man Wonder boys spelmekanik och upplägg så är Adventure island II bara mer av det roliga.

Det finns ingenting som utvecklar och lyfter det här spelet men jag tror inte att det var tanken heller. Adventure island II, precis som sin föregångare, speglar Hudsons anda med enkla och roliga spel. I en tid när hardcore gamers dominerade kan man säga att Hudson soft tillhörde de som lockade in även casual gamers, och man gjorde det ändå med någon slags kvalitet.

Adventure island-seriens första delar skulle ändå bara vara en charmig fotnot i spelhistorien om det inte var för den starka kopplingen till det sena 80-talets kanske största spelikon i Japan – Toshiyuki Takahashi. I hemlandet är han en gaminglegend och kallas för det mesta för Takahashi Meijin – Mästare Takahashi. Han slog igenom och blev känd för bland annat sin förmåga att trycka på joypadknappar i en vansinnig hastighet. Som 27-åring hade han övat upp sin förmåga så pass att han klarade av 16 knapptryckningar på en sekund.

Takahashi Meijin började arbeta på Hudson soft i augusti 1982 som försäljare innan han året efter flyttade över till marknadsavdelningen där han till en början fokuserade på att få fart på Hudsons Famicom-spel. I samband med en kampanj funderade han först på att hyra in en kändis som skulle berätta för spelarna om de nya spelen men det kändes så omständligt då han skulle behöva förklara allt för den här kändisen i ett första steg. Det var mycket lättare om han själv talade direkt med spelarna.

Och så blev det. Medverkan i tvprogram, serietidning och inte minst som ledare på Hudsons ambulerande tvspelstävling gjorde att varenda tvspelsintresserad unge i Japan snart visste vem han var. Något mer som bidrog? Han fick sitt eget tvspel. När hans popularitet fortfarande var på väg uppåt fick han stå modell för Adventure island-seriens protagonist. Den lille halvnakne figuren spelaren styr är alltså Takahashi Meijin. I japan heter spelserien till och med Takahashi Meijins Adventure Island och det blev ett sätt för Hudson att kapitalisera på sin medarbetares popularitet.

EFTERTANKEN

Visst har spel sålts med hjälp av kändisskap förut, Mike Tyson’s Punch-out och Lee Trevino’s fighting golf är två exempel. Men det är få företag förunnat att ha en kändis inom företaget. En västerländsk motsvarighet skulle kunna vara Sid Meier, men den jämförelsen haltar då han för det mesta varit djupt involverad i utvecklingen av spelen. Någon som bara varit ett rent affischnamn har jag svårare att komma på.