Bionic Commando

För några dagar sedan släpptes Bionic Commando Rearmed här i Europa. Det är en uppfräschad version av det första spelet med ny grafik och en ganska häftig fysikmotor. Vad passar då bättre än att söka upp spelets rötter och se om det finns någon anledning att damma av detta gamla original?

Bionic Commando är unikt på det sättet att det som plattformsspel inte har någon funktion för att hoppa. Istället infördes en bionisk arm på protagonisten som man kan använda som en slags änterhake och antingen svinga spelaren över hinder eller ta honom upp till nästa plattform. På det viset införde man en pusselspel-aspekt till ett till synes vanligt plattformsspel. Dessutom finns det ett stänk av äventyrsspelens informationssamlande eftersom man behöver interagera med såväl vänligt sinnade trupper som fiendesoldater för att få tips och ledtrådar om olika banor, vapen eller fiender.

Spelet utgår från en karta där varje bana är numrerad. Några av banorna är neutrala platser där både imperiestyrkor och federationssoldater kan vistas utan att slåss. Dessa banor är främst till för att ge spelaren bonussaker som extraliv samt att föra den minimala handlingen framåt. Emellanåt kan spelarens vandrande på kartan krocka med fiendens truppförflyttningar. Då får man spela på en specialbana där vyn är rakt uppifrån á la Commando. Dessa extrabanor är klassisk shoot’em up och det gäller bara att ta sig till banans andra ände utan att dö.

När spelet släpptes i USA och sedermera i Europa censurerades spelets nazistiska symboler och namn. Istället för hakkors ritade man dit en örn vilket i och för sig påminde starkt om det tyska statsvapnets örn. Manualen i den amerikanska utgåvan kallar nazisterna för Nazz medan de i spelet omnämns de som Badds. Dessutom var slutbossen självaste Hitler i det japanska originalet medan man i väst fick försöka övervinna Master-D. Det var dock bara namnet som ändrades och därför såg Master-D fortfarande ut som Hitler. Intressant i det här sammanhanget är förstås rapporterna om att spelets innehåll hindrade den nya versionen, Bionic commando rearmed, från att dyka upp på Virtual console.

Jag måste erkänna att jag aldrig förstod BC när det begav sig. Å andra sidan fick jag aldrig riktigt tid till det heller eftersom jag inte ägde någon NES-konsoll på den tiden. Den förlorade tiden har jag tagit igen de senaste dagarna och jag gillar verkligen det jag sett. BC är en klurig hybrid av action och pussel och förtjänar verkligen att dammas av igen, oavsett om det är via den nya versionen på Xbox 360 och Playstation 3 eller om det är NES:ens orginal.
 

EFTERTANKEN

En annan skillnad mellan den japanska och den europeiska versionen ska även ha varit att man sänkte spelets svårighetsgrad när det kom hit till oss i väst. Detta var, liksom i censurfallet, inte speciellt ovanligt på den tiden. Som exempel kan nämnas att det ursprungliga Super Mario Bros. 2 aldrig släpptes till NES här i väst eftersom det ansågs vara på tok för svårt (vilket det mycket riktigt var).