Jag har tjatat i flera år nu om att det är en myt att peka/klicka-genren skulle ha dött någon gång i slutet av 90-talet. Det verkar ha uppstått som snackis i Nordamerika där man var snabba på att anamma förstapersons-skjutare och överge gamla favoritgenrer. Men när nu amerikanen och tillika legendariska Tim Schafer gör comeback inom genren använder han sig gärna av myten för att ge sitt nya ’Magnum opus’ lite extra uppmärksamhet. Om det pekar på en viss osäkerhet om spelet kommer att slå så var det onödigt. Broken age har måhända sina brister men där det verkligen räknas levererar Schafer på varje punkt.
Mina första intryck är dock inte goda. Den grafiska stilen påminner mig om de hemska tjeckiska dockfilmer och den tecknade öststats-TV som jag matades med via SVT:s barnprogram när jag var liten. Känslan släpper dock när jag börjat komma in i äventyret och upptäcker att allt pekande och klickande producerar leenden och småfniss om vartannat. För under den handmålade ytan känner jag igen humorn och de skruvade karaktärerna och det råder ingen tvekan om att Tim Schafer haft sina händer djupt nere i den här degskålen.
Den unge Shay Volta lever ombord på ett rymdskepp. Hans dagar är styrda och kontrollerade av skeppets dator och han vill inget hellre än att bryta sig fri från tristessen och få uppleva lite äventyr, något som hans datoriserade mamma absolut inte kan tillåta. Vella Tartine kommer från en helt annan bakgrund men delar Shays längtan efter att få bryta sig fri och själv få bestämma över sitt öde. Byarna i hennes värld har sedan länge gett upp tanken på att besegra monstret ’Mog Chotra’ och istället väljer de ut sina bästa flickor till offer under stor pompa och ståt. Vella och Shays historier korsas inte förrän i slutet och man får välja själv i vilken ordning man spelar dem.
Jag gillar att kunna växla äventyr när jag kör fast på något, men dessvärre är det sällan det behövs då spelet överlag är lite för lätt. De få gånger jag kör fast handlar det om att jag ännu inte hittat rätt föremål att använda. Samtidigt vet jag sedan tidigare att det är en oerhört svår balansgång att se till att pusslen är utmanande utan att de blir helt ologiska. Allt som allt tog det mig ynka fyra timmar att ta mig igenom denna första del och även om del två kommer att släppas gratis för de som köpt den första delen så hoppas jag att man får betydligt mer valuta för sina pengar där.
Precis som när jag tog mig an Al Lowes återkomst som speldesigner noterar jag att det saknas en del moderna design-knep, även om Tim har inkorporerat fler än vad Al lyckades med. Det som irriterar mig mest är att det inte går att klicka sig förbi enstaka meningar i en konversation. Hela konversationen går bra att hoppa över men inte varje replik för sig. Vana äventyrsspelare vet att det ibland kan bli rätt många upprepningar av en konversation när man letar efter en missad ledtråd, och att då inte kunna snabbspola en konversation kan bli rätt irriterande efter ett tag. Det kan låta som en bagatell men då ska man veta att det här är en funktion som genren haft länge.
Grafik och ljud i spelet är av allra högsta kvalitet och det märks att en stor del av budgeten gått till dessa områden. Musiken står Melbournes berömda symfoniorkester för och bland röstskådespelarna hittar man sådana tunga (dyra?) namn som Elijah Wood, Jack Black och Wil Wheaton. Grafiskt har man gett det en närmast barnsligt tecknad stil och som jag nämnde längre upp tog det tid innan jag vande mig. Tekniskt sett står Broken age stadigt någonstans vid millennieskiftet men jag ser inte heller att man behöver göra något revolutionerande med en genre som alltid levt högt på sitt innehåll. Och på den punkten levererar Tim och hans ’Double fine’ med besked. Här finns smarta, älskvärda, knasiga, elaka, skruvade och korkade karaktärer. Här finns två distinkt olika världar att utforska och här finns också inledningen på en saga vars första upplösning kommer att få många spelare där ute att utbrista ett förvånat ”Jahaaa…”. Det må vara så att peka/klicka-genren aldrig försvunnit men efter att ha spelat Broken age känns det som att den saknat en designer av Tim Schafers kaliber. Det är skönt att kunna hälsa honom välkommen tillbaka och nu får vi hoppas att det inte dröjer för länge med del 2.
EFTERTANKEN
Broken age var ett av de mest lyckade Kickstarter-projekten vad det gäller spel (man drog in 834% av vad man begärde) men rent spontant undrar man ju var pengarna tagit vägen? En del av det kan man snabbt upptäcka när man går igenom listan över medverkande. Skådespelare som Elijah Wood kan knappast vara billig och det hade nog gått att spara in åtskilliga dollar på att anlita någon mer obskyr samling musiker än Melbournes symfoniorkester. Å andra sidan tänker nog Tim Schafer som Al Lowe gjorde under åren när han var pensionerad: Är man van vid stora budgetar och att arbeta tillsammans med de bästa så vill man inte gärna sänka standarden.
Lämna ett svar