Namn: Castle of Illusion
Utgivare: Sega
År: 1990
Plattform: Megadrive
Genre: Plattform
Traderapris: c:a 20-50 SEK

När Segas Megadrive släpptes var maskinen tveklöst imponerande, men i en tid när Super Mario Bros 3 fortfarande firade stora triumfer på NES behövde Sega snabbt få ut något som kunde visa hur bra plattformsspel kunde vara när man hade en 16-bitarsplattform till hands. Sonic låg fortfarande en bit in i framtiden och Segas tidigare plattformshjälte Alex Kidd hade inte lyckats skörda några större triumfer. Räddningen kom från ett skickligt utvecklarteam på Sega of America.

Med hjälp av sin Disney-licens kokade man ihop ett plattformsspel som var lika mycket en demonstration av Megadrivens grafiska kapacitet som en hyllning till gamla tiders tecknade Disney-filmer. Detta märks i inledningens animation där häxan Mizrabel (en ordlek på ordet ‘Miserabel‘) rövar bort Mimmi och Musse jagar efter ända till häxans slott.

Castle of Illusion är ett extremt avskalat plattformsspel och det gör att det är väldigt enkelt för vem som helst att komma igång och spela snabbt. Musse kan hoppa och skjuta samt besegra fiender genom att landa med rumpan före på dem. Det sistnämnda kräver att man drar nedåt på styrkorset när man är i luften över fienden, annars landar man med fötterna före och tar skada istället. Det är det enda i spelets kontroll som framstår som mindre bra, men absolut inte dåligt.

Om spelkontrollen är enkel är själva spelet kryddat med små innovativa överraskningar. På leksaksbanan kan till exempel bilden vändas upp och ned då och då. Det kluriga med detta är att kontrollen fortfarande är intakt vilket gör att du springer och hoppar i taket tills bilden vänds rätt igen. Sådana här finurliga saker dyker upp på varje bana och gör att man aldrig riktigt får tråkigt.

CoI utnyttjar Megadrivens kraftfulla grafiska kapacitet ganska långt. Grafiken är trevlig och figurerna är väldigt snyggt animerade, speciellt Musse, och det är ovanligt många animationer. Jämfört med de mer stela Mariospelen framstår CoI nästan som en tecknad film. Idag är det här vad man minst kan förvänta sig av ett plattformsspel i 2D så med det perspektivet måste man ge en eloge till grafikerna på Sega.

Ljudet i spelet är inte det bästa jag hört kvalitetsmässigt i ett Megadrive-spel men musiken ger associationer till äldre tecknade Disneyfilmer. Eftersom Musse Pigg är iklädd sina klassiska röda byxor med gula knappar är det inte svårt att dra slutsatsen om vilken Disney-era som inspirerat utvecklarna. Hela spelet ser ut och låter som en klassisk Disneyfilm och det är här som spelet verkligen står ut från plattformsmängden. Atmosfären är helt enkelt i en klass för sig och det är inte svårt att förstå när man ser att den ansvarige för musiken är Tokuhiko Uwabo, mer känd som Bo. Bo hade innan CoI bidragit med oförglömliga musikstycken till bland annat Phantasy Star, Y’s the Vanished Omens och Space Harrier II.

När jag ändå är inne på spelets positiva sidor måste jag nämna spelets svårighetsgrader. Det här är ett spel man faktiskt kan klara. Två olika svårighetsgrader är tillräckligt för att ge spelaren en bra utmaning och hade det inte varit för det faktum att spelet inte går att spara hade det varit ett perfekt upplägg. Nu gör inte det så mycket eftersom spelet är relativt kort och med lite träning kan klaras av i en sittning utan att man får kramp i tummarna eller avdomnade ben.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *