Choplifter!

Det är alltid intressant med förstagångs-händelser. Phantasy Star markerade första gången ett traditionellt japanskt rollspel lanserades (och gjorde succé – om än i liten skala) i västvärlden. Brataccas var det första spelet någonsin från det legendariska programhuset Psygnosis. Choplifters ’första’ var att det var ett av de första spelen som portades från en hembaserad konsoll eller dator till en arkadmaskin. Det vanliga förloppet har annars varit att spelen går åt motsatt håll. Det säger en hel del om spelets popularitet på hemplattformarna.

Pansarvagnarna är vänliga nog att endast skjuta på dig och inte den stackars gisslan.

Det finns givetvis en bakgrundshistoria till varför man flyger in och räddar alla panikslagna människor, och den är mer skruvad än man kan tro. Bungeling-imperiet har kidnappat 64 stycken FN-delegater. Ett gammalt avtal mellan imperiet och USA låter de sistnämnda ha en postterminal(!) i närheten av lägret där fångarna hålls. Innan spelet tar sin början har man smugglat dit en helikopter genom att klä ut den till en postsorteringsmaskin! Väl på plats hör man explosioner från en barack och ser fångarna springa mot friheten och inser att det är dags avtäcka helikoptern och utföra en räddningsoperation.

I början hade Dan bara en helikopter som han kunde styra med en joystick men efterhand lade han till saker att skjuta på. I det läget var Choplifter ett rent shoot’em up-spel och inte något som skiljde sig från mängden speciellt mycket. Men så kom en idé från ett helt annat håll. Utanför huset höll en kille från området på att utföra reparationer på Dans bil. När han fått prova Choplifter kom han med det spontana förslaget att Dan borde lägga till människor att plocka upp. Eftersom det verkade vara en kul idé lade Dan till räddningssegmenten och det förvandlade Choplifter till något betydligt mer strategiskt och unikt. Det finns en myt om att Dan Gorlin skulle ha blivit inspirerad av den pågående gisslansituationen i Iran vilket han själv förnekar. Däremot medger han att det gav stor draghjälp till spelet när det släpptes.

I Choplifter flyger man en helikopter fram och tillbaka för att rädda dessa FN-delegater. En del har redan rymt och finns ute i det fria. Andra är kvar inuti byggnader som man först måste skjuta sönder. Sedan landar man helikoptern, låter fångarna kliva ombord och transporterar dem tillbaka till basen. Och det bästa av allt: man behöver bara rädda femton stycken för att klara en bana! Det låter simpelt, eller hur? Problemet är bara att ju längre tid man befinner sig på marken desto närmare kommer stridsvagnarna. Går man upp i luften krävs det blixtsnabba manövrer för att undvika jetplanens missiler. Och jag hatar de där blixtsnabba jetplanen!

Allting har ett slut men det går lika fort att börja om igen.

Under årens lopp har Choplifter uppdaterats till nyare konsoller och fått fler funktioner, fiender och framför allt en snyggare förpackning. Men det är ändå denna Commodore 64-version som jag återvänder till. Inte bara för nostalgin, utan för att det sammanlagda spelvärdet är så högt. Vill man utmana sina reflexer och sin färdighet med en handkontroll så är utmaningen och svårighetskurvan som bäst i denna version. Får du nu inte tag i någon gammal version av Choplifter så finns det en trevlig DOS-version av David Fleming att ladda ned här.

EFTERTANKEN

Det är lättare att förstå hur stor genomslagskraft en sak har när den dyker upp i annan populärkultur. I Tom Clancys Jakten på röd oktober spelas Choplifter av besättningsmedlemmar på amerikanska ubåtar och rekordet innehas av av Sonar-mannen på USS Dallas.