Clayfighter

Utgivare: Interplay Productions
År: 1993
Plattform: SNES
Genre: Fighting

retroguiden_betyg_06Fightingspel, eller slagsmålsspel om man så vill, har producerats sedan spelbranschens barndom. Själv minns jag Yie Ar Kung-fu och Internationell Karate+ med viss värme. Sedan blev jag äldre och förstod aldrig hajpen med Double Dragon, Street Fighter eller Tekken. Men det har funnits undantag som gjort något roligt utöver att det gäller att slå någon sanslös. Ett sådant spel är Clayfighter.

Clayfighter är en parodi på då-tidens fightingspel som Art of fighting, Pit-fighter och inte minst Street fighter II. Gjord med så kallad ”Claymation”-teknik (en förkortning av clay animation som i sin tur är baserad på ”stop motion”-teknik) är alla karaktärer gjorda av lera vilket ger hela spelet en känsla av tecknad film och de skruvade slagkombinationerna i spelet blir givetvis därefter.

Clownen Bonkers huvud skjuts iväg på en fjäder som gubben-i-lådan och Taffy kan skruva och sträcka ut sin kola-kropp åt alla möjliga håll. Roligast är dock operasångerskan Helga, komplett med jättebröst och rumpa (både används i olika attacker) samt en vikingahjälm som hon kan sticka motståndaren med.

Andra karaktärer i spelet inkluderar Ickybod Clay – ett spöke med pumpahuvud, Tiny – en brottare av den amerikanska typen som är allt annat än liten och Blue Suede Goo som är en Elvis-imitatör med en frisyr som den riktiga Elvis skulle ha dött för. Spelet som sådant skiljer sig inte från andra fightingspel i 2D. Det finns några grundslag samt en del specialattacker men på grund av den undermåliga spelkontrollen vet man sällan hur man ska åstadkomma något när man vill det.

Clayfighter mottogs med ganska god kritik inledningsvis. I den årliga ”Buyer’s guide” från amerikanska Electronic Gaming Monthly utsågs spelet till årets ”Street fighter-wannabe”. Att Clayfighter idag ändå inte nämns tillsammans med de stora titlarna i genren beror mest på att när man skalar bort spelets charm och humor så är det som återstår ett skelett av usel spelkontroll och av den anledningen är detta inget för de seriösa fighting-fansen.

Clayfighter är inte ett spel att sitta ned och metodiskt lära sig för att kunna besegra allt och alla. Å andra sidan bidrar den kaosartade spelkontrollen till dess galna atmosfär och för några kompisar som bara vill ha kul ger det en viss underhållning.
EFTERTANKEN

Som familjespel är Clayfighter ett mycket bättre alternativ än de flesta andra spel i genren. Visserligen bygger hela genren på våld men kan ens barn tåla att se tecknade filmer med Kalle Anka eller Tom & Jerry så är våldet i Clayfighter i alla fall inte värre. För Clayfighter är ju som jag nämnde lite som en tecknad film.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *