När peka/klicka-genren hade sin absoluta storhetstid i början på 90-talet spelade jag det mesta jag kunde komma över. Jag har spelat de flesta större spelserier från genre-giganter som Sierra och Lucasarts så jag anser mig ha ganska god koll på den typen av spel. Tyvärr har 00-talet varit fyllt av besvikelser för när genren började att återhämta en del av sin forna popularitet verkade det som att dagens spelskapare i många fall glömt eller missat de mest grundläggande sakerna för hur man konstruerar ett bra peka/klicka-äventyr. Jag har sporadiskt fortsatt att testa spel i genren de senaste åren och trots att jag då och då hittat guldkorn som till exempel Jonathan Boakes Dark Fall-serie och Telltales episodäventyr har de flesta gjort mig gruvligt besviken.
Efter att ha provat Phoenix onlines King’s quest-uppföljare The Silver lining infann sig ett visst hopp om att någon gång få spela något som skulle ha kunnat mäta sig med det bästa från 90-talet. Det var med den förhoppningen jag tog mig an Cognitions första episod och trots vissa ojämnheter lovar det gott inför framtiden. För när jag spelar Cognition känns det som om någon slags Sierra-anda är ständigt närvarande. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att påstå att om Sierra hade funnits kvar idag i makarna Williams regi så hade Cognition varit ett Sierra-spel. Inte bara sett till det höga produktionsvärdet där såväl musik som manus och röstskådespelare håller hög kvalitet, utan även vad det gäller de unika designidéer man valt att implementera. Men mer om det längre ned.
Att manuset är spelets absoluta höjdpunkt är ingen överdrift. Designern Cesar Bittar, med ett förflutet på bland annat Telltale games och Activision, har uppenbarligen bra koll på dramaturgi och har byggt upp episoden på ett alldeles utmärkt sätt. Spelet kastar omgående spelaren in i hetluften där protagonisten och FBI-agenten Erica Reed (Raleigh Holmes) jagar en livsfarlig mördare som kidnappat hennes bror. Första scenen är en kyrkogård, det är natt och regnet piskar ned samtidigt som den mörka stämningen accentueras av soundtracket med sin blandning av industrisynth och metall. Dessa inledande scener etablerar effektivt Ericas bakgrundshistoria och bäddar samtidigt för seriens stora tema. Men kanske viktigast av allt är att de sätter tonen för hela spelet.
Efter den ganska intensiva inledningen lugnar spelet ned tempot ganska länge och låter mysteriet ta över innan intensiteten går upp igen lagom till en kort men tillfredsställande final. Visst går det att förutse vissa vändningar innan de inträffar men man har inte överutnyttjat de allra mest utslitna klichéerna. Jag antar att man till viss del har Jane Jensen (Gabriel Knight) att tacka för detta då hon har fungerat som en slags konsult på spelet.
Spelets clou får dock sägas vara Ericas kognitiva förmågor, därav spelets namn. Hon har från början en otränad förmåga att se det förflutna när hon tar i saker och detta blir naturligtvis en nyckel i jakten på mördaren. Under episodens gång utvecklas hennes förmågor på ganska intressanta sätt och detta är både rolig och spännande variation till de mer traditionella peka/klicka-pusslen.
Spelets grafik lämnar mig dock lite kluven. Bakgrunderna och de flesta mellansekvenser är läckra och bidrar till spelets stämning men karaktärsmodellerna när man spelar lämnar mycket att önska. Huvudpersonen Erica går till exempel som om hon är med i ”silly walks”-sketchen från Monty Python och det ser alldeles för ofta alldeles för konstigt ut. Så vad det gäller karaktärsmodeller och animeringar befinner sig spelet tyvärr kvar på något slags demo-stadie och det stör mig lite.
Det är synd, för spelet ser annars väldigt snyggt ut med sin serietidnings-influerade cell shade-stil. Lägg till detta den utmärkta musiken och spelets manus så får man något som upplevelsemässigt är och nosar på spelvärldens svar på Seven. På pluskontot hamnar även röstskådespelarna som gör ett bra jobb med repliker trots att dessa skiftar lite i kvalitetsnivå. Ibland låter det lite för uppenbart att personen inte riktigt har greppat hur scenen ser ut men så är även fallet med de flesta AAA-titlar idag så det ska inte Phoenix känna sig allt för nedslagna av.
Däremot behöver kommande delar i serien lyfta kvaliteten på pussel en del. De som rör Ericas kognitiva krafter är bra men emellanåt verkar man ha fyllt ut med pussel bara för att förlänga spelets längd. Det värsta exemplet är när man ska hålla ett förhör med en man och man måste jaga efter rätt sorts mat åt honom vilken leder till ett antal turer fram och tillbaka till förhörsrummet. Det känns bara löjligt och frustrerande. Annars är svårighetsgraden överlag ganska bra. Ett par gånger körde jag fast och för dessa tillfällen finns ett ganska bra hjälpsystem där man kan sms:a till Ericas pappa, en gammal pensionerad polis, som då ger en ledtråd på ämnet.
Så när det gällde min förhoppning från den här recensionens inledning kan man väl säga att jag inte blev besviken. Visst kunde Cognitions första episod ha varit bättre men det är redan nu tillräckligt bra för att inta en hög position bland nutida äventyrsspel. Visst drar en del pussel ned betyget ytterligare men kom då också ihåg att detta är genrens stora Graal. Betydligt bättre peka/klicka-spel än Cognition har fått kritik för sina pussel och problem. Spelets atmosfär och handling är dock dess allra största behållning och självklart lockar det att spela nästa del. För i sann episod-anda slutar Cognitions första episod självklart med en rejäl ”cliffhanger”.
EFTERTANKEN
Det är inte konstigt att Cognition andas Sierra. Jag finner flertalet paralleller till det första Gabriel Knight-spelet (vilket inte heller är konstigt med tanke på Jane Jensens medverkan). Båda spelen har hämtat grafisk inspiration från serietidningar, båda spelen har bra röstskådespelare och dessutom soundtrack som är viktiga för att etablera den mörka atmosfären i de båda spelen. Dessutom befinner sig de båda spelen genremässigt inom fantasy- och scifi-områdena. Så när du spelat igenom Cognition och får abstinens i väntan på fler delar rekommenderar jag Gabriel Knight: Sins of the fathers. Om inte annat för att se en del av Cognitions rötter.
Lämna ett svar