GameOn2014_01

Text och bild: Tobias Mossop

 

På Tekniska museet i Stockholm är världens största dataspelsutställning Game on 2.0 på besök. Utställningen har varit så populär, sedan invigningen senhösten förra året, att museet valt att förlänga den till 28 september. Tobias Mossop tog med sig en 13-åring och gick dit för att se om allt beröm och alla skriverier har någon grund – och förstås för att ta reda på hur en 13-åring ser på spelhistorien.

En iskall och blåsig lördag i mars lånar jag med mig en 13-åring, som passande nog också heter Tobias, för att se vad the fuzz is all about. Tunnelbanan har tapetseras med anslag om utställningen Game on 2.0 i flera månader, känns det som, och det har skrivits om den överallt. Tobias har redan varit där två gånger utan att få nog. Och då och då i Facebookflödet fladdrar det till bilder på bekanta som står och poserar vid gamla arkadmaskiner.

Det är en populär utställning, så populär att museet både valt att förlänga den och av säkerhetsskäl skapat tidsbegränsningar om 50 minuter för besökarna under mer hektiska dagar, som helger. Kön är redan vid öppningsdags lång. Barnfamiljer och en och annan för tunt klädd nörd; kompisar, utländska turister, mor- och farföräldrar. Vi passar in i målgruppsmallen perfekt: en 70-talist och en 00-talist. Vi har precis lika lätt att mötas över generationsgränserna som jag och min farsa gjorde under min uppväxt när det gäller rockmusik.
Men jag känner mig gammal. Är det verkligen över tjugofem år sedan jag gick vilse i labyrinterna i The legend of Zelda?

GameOn2014_02Game on tar upp dataspelandet som kulturellt fenomen. Spelen har varit med sedan det sena 1960-talet och lämnat djupa avtryck i populärkulturen och folksjälen. Ursprungsutställningen Game on 1.0 sattes upp av Barbican Centre i London 2002 och innehöll lite mer art work. Barbican äger fortfarande utställningen men konsten har fått stå tillbaka i version 2.0, från 2010, för att ge mer utrymme till hundratals spel i olika genrer, på olika tekniska plattformar, från olika årtionden. Och den går väldigt bra. Närmast kommer den från Toronto och Budapest och dessförinnan har den varit runt i stora delar av världen och nått hundratusentals besökare.
– Undersökningar visar att en ung människa idag kommer att lägga lika många timmar på spel som hela sin utbildning, berättar Olle Ramberg på Tekniska museet, som visar oss runt. Kanske kan det förklara populariteten.

Vi beundrar arkadmaskinen Space War från 1970-talet, som i sin tur bygger på ett spel som utvecklades redan 1962. Det var en av de första maskinerna som kom. Arkadspelen floppade från början. Folk på krogen fattade helt enkelt inte grejen, och de konkurrerade med flipperspelen. Först på senare delen av 70-talet och början av 80-talet blev spel som Space Invaders, Defender och Pac-Man omåttligt populära. Till mitt pojkrum i Kumla letade sig spelen främst in via amerikanska ungdomsfilmer där arkadhallarnas blinkande ljus och öronbedövande blip-blopande blev nästan hypnotiskt; något urbant och eftersträvansvärt, en känsla av framtid och science fiction.
– På den tiden hyrde vi spel och konsoler, berättar jag för Tobias, som inte verkar tro på mig först.
Jo, vi gick till en butik och hyrde ett Nintendo och några spel och så satt vi i 24 eller 48 timmar och spelade. Det var så jag spelade igenom Zelda, men jag hade ju ingen sejv så jag var tvungen att börja om från början varje gång och jag klarade aldrig sista labyrinten.
Han rycker på axlarna. Jag tillägger att alla kanske inte hade råd att köpa en egen konsol heller. Han nickar, det går att känna igen. Det är precis likadant nu.

GameOn2014_08Game on 2.0 är uppbyggd i temarum. Vi vandrar genom spelhistorien från det klumpiga och kantiga till det alltmer rena och futuristiska. På förmiddagen behöver vi inte trängas särskilt mycket och hinner testa det mesta, men på eftermiddagen börjar det bli trångt. Som besökare har du, trots tidsslottarna om 50 minuter, oändligt med liv – förutsatt att du går och hämtar en ny biljett och orkar köa. Biljetten omfattar också museets övriga utställningar, så det finns grejer att syssla under väntetiden. Under rundvandringen får vi lära oss att i Sovjetunionen sändes spelkoden ut via radion. Det var bara att sätta en kassett i kassettspelaren och spela in och hoppas att allt hann komma med. Vi får höra att Super Mario-figuren fick låna sitt namn och utseende från en hyresvärd och vi får stå och beundra prestandan på det nya Playstation 4. Från urtidens pixelgrafik till nutidens högupplösta texturer har det hänt oändligt mycket. Det blir alldeles tydligt när vi vandrar genom spelhistorien. Och något som jag också märker när jag går där i trängseln är med vilken stolthet unga människor visar upp sina spel. Det blir tydligt när vi står och tjuvtittar på en ung person som visar Portal för sin mamma. Hon är märkbart och lite rörande imponerad av vad ungen klarar av, lite på det där viset som när du upptäcker något för första gången eller ser något i ett helt annat ljus. Game on 2.0 kanske innehåller en hel del aha-upplevelser över generationsgränserna?
– Oj, det där skulle jag aldrig klara, säger mamman.

Tobias fastnar lite vid Half-Life 2 (betyg 9 av 10, se nedan!). Jag frågar om den här tv-spels-debatten som rasat i tre decennier nu. På min tid var det spel som International karate och Barbarian som var i skottlinjen. Särskilt Barbarian, för där kunde man hugga huvudet av varandra! Gör dataspel unga människor våldsamma?
– Jag känner mig inte våldsam, säger Tobias. Om man är en galen person är man nog galen ändå, liksom. Jag vet skillnaden mellan vad som är verklighet och vad som är spelvärld. Men jag försöker ifrågasätta mig själv – och jag undrar varför vuxna säger så och varför de är så rädda.
Vi spelar Halo: Reach, Mario kart 64 och Street fighter, testar massor av olika handhållna maskiner och dreglar en stund till över PS4:an. Sedan är tidsslotten slut och vi fikar en stund.

Sammantaget är utställningen omfattande och folkbildande, självklart värd ett besök. Fråga gärna om en guide har tid att visa, det ger mycket mervärde och de är engagerade och kunniga. Exempelvis avslöjar vår guide att om föräldrar springer bort så brukar de vanligtvis återfinnas i arkadhallen. Urvalen av spel hade nog den här sajtens redaktör haft en och annan synpunkt på, och en del av maskinerna var ur funktion, men jag tycker om vandringen genom spelhistorien och särskilt det möte som uppstår mellan generationsgränserna. Jag rekommenderar att ta med en avkomma eller ett lånebarn på utställningen. Det ger en extra dimension att se spelhistorien genom deras ögon. En bra spelidé är alltid en bra spelidé – oavsett utkomstår. Varje generation har sin Super Mario, Link och Lara Croft och så kommer det nog att vara också i decennier framöver.
 

Jag bad min unge följeslagare välja ut och recensera fem spel ur spelhistorien. Det får avsluta denna genomgång.

PONG
Betyg 6/10
(1976, General instruments)
Det är kul att spela mot kompisar och är lätt att styra. Det går lite för snabbt. Tennisracketen glitchar lite ibland så att man inte vet var den är, den försvinner in i väggarna. Annars kul.

SPACE WAR
Betyg 8/10
(1977, Vectorbeam)
Kul att styra med knappar och kul att flyga omkring, exempelvis att flyga snabbt och skjuta på varandra. Det var före sin tid. Grafiken är helt tillräcklig. Ibland går det dock lite för snabbt och det tog ett tag innan man fattade hyper space-läget.

TETRIS
Betyg 7/10
(Testversion är Nintendos Gameboy-version från 1989)
Det är ganska kul. Kul att få fler rader på en gång men det är nästan noll action. Det är ett pusselspel, lite strategi i lagom takt. Tycker man att det går för långsamt kan man trycka på en knapp och öka. Det är ett highscorespel som man kan spela mot varandra och byta scores med varandra. Det kan göras bättre och jag saknar lite nya modes. Det här är kul men samtidigt lite för långsamt.

MARIO KART
Betyg 6/10
(1996, Nintendo)
Det finns många power ups och det är bra för då kan man vända spelet om man hamnar efter. Det här på Nintendo 64 har ganska dålig grafik, egentligen. Själva kontrollen är ganska dålig och det känns konstigt, det är svårt att köra. Även om det är ett kul spel. Det är inte lika roligt som när man är fyra men två spelare är okej. Det är roligt att skjuta varandra och sätta dit varandra.

HALF-LIFE 2
Betyg 9/10
(2004, Valve Software)
Jag gillar pusslet. Man går från A till B och måste skjuta motståndare och pussla för att komma vidare. För vissa är det kul men andra kanske blir otåliga. Det är bra blandning mellan pussel och action och grafiken är snygg fastän det är från 2004. Det är kul när man lyckas och klarar pusslen. Storyn är bra och personerna i spelet pratar med en, även om man inte själv kan prata. Ett favoritspel.
 

Läs mer om utställningen: http://www.tekniskamuseet.se
 

retroguiden_understreckare


 

Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *