Frankie goes to Hollywood

Utgivare: Ocean
År: 1985
Plattform: Commodore 64
Genre: Äventyr

I landet lagom saknar alla människor personlighet. De som lyckas bygga upp en genom upplevelser får tillträde till Pleasure Dome. Så är det åtminstone i Frankie goes to Hollywoods version av världen där Pleasure Dome är deras Shangri-La.

I spelet som bär den gamla popgruppens namn ikläder man sig rollen som Joe Public, en blek och tråkig icke-person i det lilla förortssamhället Mundanesville. Målet är att ta sig in i Pleasure dome och för att nå dit vandrar man in och ut ur olika hus i jakten på upplevelser och föremål som hjälper en vidare. Upplevelser får man i regel genom att ta eller titta på olika föremål. Detta ger upplevelsepoäng i något av de fyra personlighetsområdena: sex, krig, kärlek och religion. Först när dessa nått 99% har man fått en personlighet. Lyckas man dessutom komma upp i 87 000 Pleasure points öppnas dörren till Pleasure Dome. Som mycket annat i spelet är namnet Pleasure dome hämtat från låten med samma namn som släpptes i början av 1985.

Det hela fungerar väldigt mycket som ett peka/klicka-spel bortsett från att man hela tiden styr sin figur och inte någon slags pekare. Då och då dyker överraskningar upp i form av minispel som ger bonuspoäng om man klarar dem eller poängavdrag om man inte gör det. Här finns till exempel en klassisk Breakout-klon, men i den här versionen finns det bara en enda sten att träffa. Inte så lätt som det låter och du som spelat en hel del Arkanoid eller liknande vet säkert hur förbaskat svårt det kan vara att få bort den där sista lilla biten. Ett annat minispel är en slags shoot’em up-duell mellan Reagan och Chernenko vilket var en liten blinkning till videon till låten Two tribes där de två världsledarna slogs i en wrestlingring.

För att ytterligare spetsa till saker och ting snubblar man så småningom över ett mord som måste lösas. Ledtrådarna finns i alla de hus man kan besöka. Varför mördaren lekt inbrottstjuv och har drällt ledtrådar i varenda hus i samhället framgår inte. Men det ger variation och en extra krydda till spelet. Mordgåtan löses sedan i bästa Cluedo-stil genom att använda uteslutningsmetoden baserat på de ledtrådar man hittar.

Men överlag är Frankie goes to Hollywood ett svårt spel. Som exempel måste man hitta alla hemligheter och lösa alla pussel eller minispel för att nå de 87 000 poäng som behövs. För att förvärra saker och ting kan man åka på minuspoäng vilket gör att spelet blir omöjligt att klara. Frågar man C64-fantaster om vilka spel de tycker var svårast när det begav sig så kommer de flesta ha med Frankie goes to Hollywood högt upp på sina listor. Det var först för några år sedan som kompletta genomgångar av spelet började dyka upp, tidigare hade spelarna bara spridda tips att gå på, och även med dessa genomgångar har en del svårt att klara spelet.

Spelet drabbades av förseningar men tack vare det samt bandets popularitet vid den här tiden uppstod en viss hajp kring spelet, åtminstone i moderlandet England. Slutresultatet möttes, när det väl kom, av blandade reaktioner. Allt ifrån ”popkonst” till ”löst sammansatta minispel” var omdömen som användes för att beskriva spelet. Men på det hela taget sålde det ganska bra och med dåtidens mått mätt var Frankie goes to Hollywood en mindre succé.

Två typer av människor kan nog attraheras av det här spelet fortfarande. De som är helt sålda på äventyrsspel och/eller de som är helt sålda på popgruppen i fråga. I de sistnämndas fall för att spelet innehåller bland annat Relax och Two tribes i olika SID-remixar. Båda dessa typer av spelare måste dock vara något av självplågare med tanke på hur svårt spelet faktiskt är att klara. Fast vill man absolut spela spel baserade på musikartister så finns det väl värre val. Spice World och Revolution X, till exempel.

EFTERTANKEN

I manualen till spelet beskrivs Pleasure Dome som spelets slut där man som belöning kommer att få se ”The Ultimate Screen” – den ultimata skärmbilden. Det finns dock få spel där spelare har känt sig så blåsta på konfekten som just här. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att med tanke på svårighetsgraden på spelet är den utlovade, ultimata spelskärmen som ett slag i ansiktet. Det är synd att spelet delvis har fått sin plats i spelhistorien på det sättet.