C64_familj

Det jag tänkte var att jag aldrig spelat Baldurs Gate ensam. Ja, litegrann i början, men sedan tog Jesper och jag upp spelet våren 2000. Han hämtade mig med sin bil, gärna tidigt, och vi packade in datorburken, kassen med sladdar och tangentbord, spelskivorna, och annat som skulle med. Den tunga 17-tumsmonitorn var det alltid Jespers uppdrag att bära nedför alla trapporna i huset jag bodde i då. Han stånkade i trapporna och packade in i baksätet.

Demogorgon_WotC
Über-demonen i Baldur\’s Gate: Demogorgon.

Sedan: någon timmas nätverksproblem hemma i hans lägenhet och prat om uppdateringar och hjälpverktyg (exempelvis ShadowKeeper). Detta hände i Örebro och är länge sedan.
Det vi gjorde tillsammans var att döda Firkraag med en snyggt placerad Flesh to stone-besvärjelse (en gång, vi dödade honom på många olika sätt). Vi svor över Saemon Havarians svek på havet (och senare värre svek). Vi gillade det naiva i att ränna i skogarna nära Candlekeep och vara rädda för att dödas av en varg – och senare det naiva, igen, av att skrämmas av demonprinsen Demogorgon. Vi spelade inte igenom Baldurs Gate-sviten en gång utan många gånger; alltid med nya infallsvinklar och roller.

När Jesper kånkade ner min monitor nedför trapporna i huset jag bodde i då visste jag att jag skulle ha en av de bästa dagarna i livet, ungefär: en vän jag tyckte om, ett bra spel att spela, massor av cigaretter, okej hämtmat, och många, många timmars spel.

Tillbaka i tiden.

Det här var på den tiden då alla fortfarande var i livet, så på kvällen samlades alla framför teven med glöggkopparna och sura skinkraparna och stirrade häpet på olikfärgade sprites som rörde sig över tv-skärmen. Det var 1988 och det snöade inte ute. För flera var det första gången de överhuvudtaget såg datateknik. Jag minns kvällen så tydligt: det äldre gardet, alla alltså fortfarande i livet, på bekväm läktarplats i soffan, skämten om att joysticken såg ut som en växelspak, de frustande gammelmansskratten – för det man inte begrep kunde förlöjligas och för att det som är nytt måste vara dåligt. Kvinnorna var i köket.

joystick_reklam
Växelspak – eller något annat?

Märkligt nog finns det inga bilder i fotoalbumen från den julen, 1988, när vår första Commodore 64 låg under granen. Alla andra jular är fotograferade, men inte just den, alltså den allra viktigaste julen, den julen då vi steg in i dataåldern på riktigt i vårt hus i Kumla.
Det var en stor sak för mig och bröderna med datorn. Det var inte så att vi lekte med kottar och grisade med smutsiga fötter i Onkel Toms stuga men ändå – att vara en fattig arbetarfamilj i ett medelklassområde med fina hus och fina familjer innebar att bli exkluderade från allt det fina kattguldet som alla andra hade: He Man-borgen, radiostyrd bil, blinkande plastrobot med snurrande huvud, dockskåpet.

Klasskamraterna hade ju video och grejer och rum fulla med leksaker som de aldrig lekte med. Sådant drömde vi bara om; dagarna innan jul oroligt och sparkande, feberyrigt och ängsligt.

Det blir nästa sommar. Nu hade vi byggt ett eget rum där datorn fick finnas. Vårt hus hade en trång vind och vi trängde in oss under snedtaket och regnet som trummade mot taket och matade in kassetter i bandspelaren. Och det var fåtöljer, hyllor, pallar; vad vi kom över, det gick att tränga in ett halvt dussin ungar där om man ville.

Jag spelade massor med mina bröder. Med klasskamrater och kusiner. Nästan aldrig ensam. När jag någon gång satt ensam var det för att förbereda ett spel för andra. Se till att laddningen funkade, att jag begripit reglerna så att jag snabbt kunde förklara för dem som skulle vara med.

SimCity_01
Sim City – ensamspel eller för flera?

Senare. Jag spelade Sim city med vänner. Vi turades om att hålla i musen och hade ett ständigt pågående samtal och ett jävla kivande om hur staden skulle byggas.
Jag har aldrig gillat ensamspel. Jag har testat att sitta och nörda ner mig i Civilization och så vidare men jag kommer inte vidare, jag får inte grepp om det – jag söker hela tiden andras stöd. När jag försökt spela Caesar III och Patrician III vill jag ändå ha besked om hur andra gjorde. Jag pratar med Jesper. ”Hur knäckte du den banan? Jaha. Men sen då? Jaha. Men hur var det med den där jävla barbarklanen mitt i- jaha, jaha, är det missionärsposter man ska bygga, alltså? Jaha. Okej, jag provar det. Men din sejv då? Kan man få se den? Kan vi ses på en fika förresten?”

Det är ju så tråkigt att spela ensam. Jag tror att man inte ens ska försöka designa spel som man spelar ensam. För varför skulle man? För att vi ska sitta ensamma och bli frustrerade och försöka lösa saker ensamma och inse att man inte löser saker ensamma för att det inte ligger i vår natur? De allra bästa spelen – även de som utger sig för att vara enstöringsspel – blir aldrig en bestseller om det inte sitter en kompis intill (som slåss om musen eller handkontrollen) och har en annan åsikt om hur saker ska göras.

LanParty
Cola i kylen och vännerna bredvid sig. Bästa sättet att spela på!

När ett spel blir en snackis på internet är det för att många ensamspelare vill prata med andra som spelar och indirekt ropar ”Hej! Du! Kom hit! Sitt med mig och spela! Det finns läsk i kylen, kom!”
Eller hur?

Eller som Baldurs Gate. Ett multiplayerspel. Man måste spela det med en Jesper för att få ut hela det underbara med världens bästa RPG.

För när trollet Torgal rusar fram i källaren på d’arnise Arnises hold är det ganska fint att ha en vän intill sig.

Som slår till på pause-tangenten, fimpar cigaretten, och säger: ”Hörru, jag sa ju att vi inte skulle öppna den där dörren innan vi lootat umberhulkarna!”
Tobias Mossop

Är journalist, webbredaktör, serietecknare/illustratör, med mera, och fick sin första dator 1988 (en Commodore 64).

Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *