Ghouls'nGhosts_01

Utgivare: Sega
År: 1990 (1989 i Nordamerika)
Plattform: Master system
Genre: Plattforms-action

Betyg: 7Föregångaren Ghosts ‘N goblins hittade ut från arkadhallarna och in på flertalet 8-bitarsplattformar 1986 – däribland NES. Ett av undantagen var Nintendos rival Master system som inte fick någon version. När det sedan blev dags för uppföljare var dock rollerna ombytta – Nintendo blev utan och Master System fick en av de bättre arkadkonverteringarna som gjorts till konsollen. Mannen bakom den hyllade spelserien var en herre vid namn Tokuro Fujiwara och Ghouls ‘n ghosts kom att bli hans sista arkadspel innan han flyttades över till att ta hand om Capcoms nyskapade konsoll-division. Arkadspelet utvecklades för det då så hyllade CPS-1 – ett arkadkort som kanske är mest känt för de tre första spelen i Street fighter-serien men även huserat spel som Strider och Mercs.

När den här uppföljaren inleds har det gått tre år sedan det första spelet där Arthur besegrade demonkungen Astaroth och räddade prinsessan Prin-Prin. En ny demonkung, Loki, dyker upp och attackerar prinsessans slott och dess omkringliggande by. När prinsessan dödas i attacken ser Arthur ingen annan lösning än att färdas till Lokis palats och besegra den onde demonen för att på så vis återbörda prinsessan till livet. Vad det hela sedan mynnar ut i är ungefär samma sidorullande, stegeklättrande, duckande och skjutande som i det första spelet. Det är helt enkelt ett typiskt action- och plattformsäventyr men i en något mer ovanlig miljö.

Ghouls'nGhosts_02Att flytta över ett sådant spel till Master system var naturligtvis en utmaning, men Sega som varit duktiga på att porta över sina egna arkadspel gjorde ett gott jobb. Naturligtvis var det inte lika bra som originalet eller versionen för storebror Megadrive, men för ett Master system-spel såg det riktigt bra ut. En klar och tydlig färgpalett gjorde att man stundtals kunde missta sig och tro att spelet hörde hemma på en vassare maskin. Viss kritik kan riktas mot animeringarna som ser lite väl stela och kantiga ut här och där, dessutom har man inte lyckats undvika spriteflimmer vilket annars var relativt ovanligt på Segas konsoll jämfört med till exempel NES. Men bland 8-bitsversionerna var Master system-versionen den vackraste att beskåda även om det krävdes att man tog sig några banor in i spelet för att verkligen se det.

Därtill införde Sega en del tillägg som gjorde spelet unikt. Möjligheten att köpa uppgraderingar i form av bättre hjälmar, rustning och stövlar gav GnG ett visst inslag av rollspelskaraktär. Stövlarna gjorde huvudkaraktären mer rörlig, rustningarna gjorde honom tåligare och hjälmarna gav Arthur nya magi-attacker som var unika för Master system-versionen. Även banorna hölls relativt nära originalet men Sega delade upp varje bana i tre delar. Första uppdelningen markerade en slags återstartspunkt i den händelse att man dog längre fram medan den tredje delen introducerade en boss-fight. Detta gjorde förstås spelet enklare jämfört med de flesta andra versioner och överlag är nog denna Master system-version den enklaste – om man nu kan applicera ordet ”enkelt” på ett spel som var designat för att utmana de bästa spelarna där ute.

Sega valde i sin konverteringstradition att använda sig av arkadspelets musik till skillnad från hemdatorversionerna som fick ett nytt soundtrack. Det är troget överfört men låter av naturliga skäl inte alls lika bra rent kvalitetsmässigt. Ljudeffekterna är dock bättre vilket kanske är mer oväntat då just ljudeffekter sällan är något att skriva hem om vad det gäller Master system-spel. Här gör de sitt jobb på de flesta punkter med all önskvärd tydlighet. Vad man däremot kan klaga på är själva spelkontrollen även om det egentligen inte är spelets fel. Master system hade många fördelar gentemot konkurrenterna men handkontrollens styrplatta var inte en av dem. GnG kräver en tydlig och snabb styrning men har man testat några Master system-spel så vet man att precision inte är någon av dess starka sidor. Där hade Nintendo en mycket bättre lösning med sitt styrkors.

Ghouls'nGhosts_08Så i sammanfattning är Ghouls ‘n Ghosts inte bara en av de bättre arkadkonverteringarna, det är också en av de bättre Master system-titlarna där ute. Detta såvida du inte är en självplågare som tycker att spel av den här typen ska ha en svårighetsgrad uppumpad på max för då bör du ta dig an arkadversionen. Sega skapade istället en version som var mer lämpad för hemmamarknaden. Du kommer fortfarande att förlora en hel del liv, och kanske gjorde man det lite väl lätt på sina ställen (flertalet bossar kunde ha varit svårare att besegra) men som annorlunda plattformsaction borde den tilltala de flesta. På 8-bitarsnivån är det här den bästa versionen av Capcoms klassiker. Och jag misstänker att Fujiwara-san är ganska nöjd med Segas arbete.
 

EFTERTANKEN

På 80-talet var det väldigt känsligt i framförallt Nordamerika med religiösa eller annat stötande innehåll i spelen. Nintendo hade till exempel en stenhård policy mot allt sådant. Sega hade ännu inte blivit så där kaxigt modiga som när de släppte Mortal kombat på Megadrive utan censur, men här lät man noggrannheten övervinna censurlustan och resultatet blev att Master system-versionen är den enda 8-bitsversion som inkluderar arkadoriginalets slutboss Lucifer. Dock med den lilla förändringen att man bytte namn på honom till Loki. Det var tydligen inte helt okej än med kopplingar till satanistiska namn och figurer, inte ens för Sega.

retroguiden_understreckare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *