Indiana Jones & The last crusade

Utgivare: Lucasarts 
År:
1989
Plattform: Amiga
Genre: Äventyrsspel

 

retroguiden_betyg_06Jag har många goda minnen av Indiana Jones. Jag slet nästan ut en lånad remix-skiva med filmmusiken under en hel sommar runt 1990. Jag kan fortfarande nynna på vissa bitar av den. Filmerna var en stor del av min barndom och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett Jakten på den försvunna skatten.

Indiana Jones & The last crusade
Det vore inte Indiana Jones utan en kall, fuktig grotta.

Därför var det under en period rätt naturligt att kasta sig över även allt i spelväg som det stod Indiana Jones på. Så jag spelade det usla Temple of Doom på min Atari ST. Jag övade upp min engelska på textäventyret(!) Revenge of the Ancients på kompisarnas PC och jag fick till slut mitt lystmäte i The Last Crusade.

Även om det allra första Indiana Jones-spelet till Atari 2600 var en stor succé hade mannen med hatten därefter aldrig riktigt hittat rätt i spelvärlden. När Lucasarts (dåvarande Lucasfilm Games) bestämde sig för att göra det de kunde bäst, peka/klicka-spel, var det som om Indy äntligen hittat rätt format. Vid sidan om Sierra var Lucasarts redan då marknadsledande på äventyrsspel och det släppte lös potentialen som fanns i Indiana Jones.

Indiana Jones and the last crusade släpptes i samband med filmens intåg på biograferna världen över. Initialt på plattformarna Dos, Mac, Atari ST och förstås Amiga. Lite senare gav man också ut en 256-färgers version för den då pinfärska japanska datorn FM Towns.

Spelet följde filmen till stor del men kryddade det hela med några nya platser och alternativa slut. Nackdelen med att följa filmen så noga var att många pussel och svårigheter i spelet kunde lösas om man hade sett filmen. Detta vägde man upp genom att ge spelarna alternativa lösningar på problem och olika vägar att gå för att komma vidare.

Indiana Jones & The last crusade
Gravskändaren Henry Jones Junior är i farten igen.

Lucasarts ville att variationerna i Indys karaktär skulle återspeglas i spelet och därför införde man också några actionscener där man, tvärtemot tidigare äventyrsspel från Lucasarts, kunde dö. Dessutom var man noggranna med spelets konversationer. Varje mening var av betydelse för fortsättningen och om man inte orkade, eller klarade av, att prata sig ur en situation fanns alltid möjligheten att ta till våld istället.

I The last crusade lade man till ett poängsystem likt det som Sierra använda sig av i sina spel. Skillnaden mellan de båda var dock att i Lucasarts titel behöll man poängen om man startade om spelet. Poängen kallades IQ, eller Indy Quotient, och det enda sättet man kunde nå maxpoängen var om man hittade alla lösningar på spelets pussel. Detta var ett nytt sätt att försöka lösa äventyrsspelens problem med återspelbarhet och man använde sig även av det i uppföljaren Fate of Atlantis.

Det fungerade dock inte fullt ut då spelets IQ inte var tillräckligt för att locka spelarna att ta sig igenom spelet fler gånger. Idag kan det förmodligen locka fler då hela IQ-idén påminner en hel del om de moderna spelens Trophies och Achievments. Så på det sättet kan man säga att Lucasarts var lite före sin tid med denna titel.

För mig som redan spelat igenom det för +15 år sedan gjorde dock en liten dos nostalgi och tonvis av Lucasarts klassiska humor återigen det här spelet till en angenäm upplevelse. Visst är Fate of Atlantis ett något bättre spel, men det är ingen anledning till att hoppa över det här!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *