King’s bounty

Historien börjar hos New world computing som dittills släppt två rollspel (Might & magic I och II) samt ett annorlunda strategispel baserat på ett kortspel från 60-talet (Nuclear war). Under de lugnare perioderna mellan olika spelprojekt fördriver man tiden med att spela olika brädspel. En av favoriterna var ett gammalt sjuttiotalsspel som hette Ogre. NWC:s grundare, Jon Van Caneghem, ser potential i spelet och bestämmer sig för att försöka omarbeta det till ett datorspel. Det tar flera månader att bara spåna fram spelets design och till en början använder man grafpapper och små blyfigurer som hjälpmedel. Länge ser det ut som om man utvecklar just ett brädspel. Inte förrän man har det mesta klart för sig börjar man föra över det man skissat och skrivit till datorerna.

Bakgrundshistorien är det man lägger minst tid på och därför är den tämligen enkel. Kung Maximus har blivit bestulen på Ordningsspiran (Sceptre of order) av ett gäng skurkar. Som en av hans främsta riddare får spelaren i uppdrag att skaffa tillbaka den. För att göra det får man samla pengar för att bygga en armé som sedan samlar in mer pengar (mestadels genom att besegra monster och skurkar, men man har också en stadig inkomst varje månad) för att bygga en ännu större armé. Så där håller det på tills man antingen har hittat spiran eller tills tiden tagit slut. Just det, spelet är tidsbegränsat vilket är lite ovanligt för ett sådant här spel. Men när själva uppdraget inte är mer komplicerat måste utmaningen komma någonstans ifrån.

Megadrive-versionen skiljer sig från originalet (DOS) på några punkter. Den tydligaste förändringen är att spelet nu är i realtid när man transporterar sin hjälte runt på världskartan. När man väl hamnar i strid är det återigen det vanliga turbaserade förfarandet som skulle komma att bli grundstenen i Heroes of might and magic-serien. Svårighetsgraden har därmed åkt upp lite eftersom det nu knappt går att undvika en fiende – alla rusar nämligen mot en så fort man kommer i närheten. Å andra sidan har man ändrat en del vad det gäller spelets tidsgräns för att försöka balansera upp det hela, men man har inte lyckats med det fullt ut.

Grafiskt är det snyggare än PC-versionen då man använt sig av den omarbetade designen från Amiga-versionen, men å andra sidan säger inte det så mycket. För att vara ett Megadrive-spel ser det ganska medelmåttigt ut. Än värre är det med animationerna som borde ha kunnat vara
betydligt fler. Slutresultatet är en grafik som är funktionell men knappast snygg.

Att King’s bounty är en slags spirituell föregångare till Heroes-serien understryks av att de båda spelens huvuddesigner, Jon Van Caneghem, faktiskt skriver just det i manualen till HoMaM 3. Dessutom har man inkluderat King’s bounty i flera HoMaM-samlingar som släppts under årens lopp. Idag är HoMaM New world computings största bedrift men det är tveksamt om spelserien skulle ha blivit av om det inte vore för kombinationen Jons fru och King’s bounty. Efter att ha provat på King’s bounty började hon tjata på sin man om att han borde göra en uppföljare. Dag ut och dag in under en lång period frågade hon honom när han skulle göra en uppföljare och till slut såg han ingen annan råd än att ge efter för fruns önskan.

När spelet släpptes 1991 fick det varierande betyg av pressen men de flesta fann det trots allt ganska fängslande. Idag framstår King’s bounty som ett ganska mediokert strategispel. Det största problemet är spelbalansen som gör spelet onödigt svårt, speciellt i början. Lägg därtill att striderna, som ju får anses vara ett strategispels mittpunkt, är långt ifrån den rika upplevelse det blev i den efterföljande HoMaM-serien. Låt er inte heller luras av nyversionen av King’s bounty från 2008, det spelet hann utvecklas ganska långt innan man blev tilldelade King’s bounty-namnet.

EFTERTANKEN

En sak man fick dras med länge i TV-spelens barndom var att det var ruskigt dyrt att låta spelarna spara sitt spel med hjälp av ett inbyggt batteri i kassetten. Ett betydligt billigare alternativ var att inkludera ett lösenordssystem istället. I vissa spel var det inget större problem. Det kunde räcka med mellan 15 och 30 tecken vilket var fullt acceptabelt. King’s bounty har dock ett av de värsta lösenordssystemen jag sett. Hela 56(!) tecken skall skrivas in helt korrekt för att få fortsätta sitt spel. De som var med på den tiden vet hur frustrerande det kunde vara när man insåg att man skrivit upp fel och därefter fick prova sig fram för att hitta rätt tecken. Jag är glad över att jag inte fick King’s bounty i min hand då, spelets lösenord är verkligen något man kan drömma mardrömmar om.