"Samlare ... Eftersom olika kort trycktes upp i olika upplagor fick de således olika värden vilket ledde till att en helt ny marknad öppnades upp."

Vårt uråldriga samlarintresse tar sig numera uttryck i de achievements och troféer man kan få under sitt spelande. Går man tillbaka lite i modern tid kan man spåra det till åtminstone två stora fenomen där samlandet blev en bisyssla till något mer. Dessa saker kan sägas ha bidragit till att samlandet har krupit in i de allt mer sociala TV-spelen.

Det ena fenomenet är intåget av kortspelet Magic the gathering som kombinerade ett strategispel i kortform med samlande. Eftersom olika kort trycktes upp i olika upplagor fick de således olika värden vilket ledde till att en helt ny marknad öppnades upp. Fördelen med Magic-korten var att med hjälp av plastfickor kunde man faktiskt spela med ett riktigt värdefullt kort utan att vara rädd för att slita på det. Och även om de flesta förblev spelare i första hand dök det förstås upp de som var mer intresserade av själva samlandet än av att spela. Magic the gathering introducerades 1993 och blev ett jättestort fenomen under 90-talet genom att kombinera den ensamma individens drift att samla, något som tidigare visat sig i 60-talets filmstjärnesamlande och 70-talets hockeykort, med det sociala behovet som kunde tillfredsställas genom spel.

Pokémon blue - ett av de första moderna samlarspelen.
En ännu större influens torde vara ett annat, ännu större, fenomen – Pokémon. Ett Gameboy-spel som gjorde själva samlandet till ett spel. Här kunde man också skönja tidiga spår av prestige mellan spelare. Att hitta och fånga en udda Pokémon kunde vara nog för att få kamraternas hedersbetygelser och avundsjuka blickar. Därefter tog förstås desperata bytesförhandlingar vid och spelet fick därmed en naturlig förlängning utanför de elektroniska ramarna. Idag postar man istället sina achievments på forum och sociala nätverk som Facebook.
 

Simultant släpptes två olika versioner av Pokémon, blå och röd. Inte nog med att vissa monster var svåra att hitta i respektive version, man behövde dessutom tillgång till båda versionerna för att överhuvudtaget ha en chans att få ihop en komplett samling. Hela spelserien ackompanjerades av den klämkäcka frasen ”Gotta catch’em all” – ”måste fånga dem alla”- vilket ytterligare spelade på människans inbyggda samlarintresse.

Eftersom jag till största del passerat mina faser av samlande (fotbollsbilder, frimärken, klistermärken, mynt etc) avskrev jag Pokémon ganska tidigt. Jag trodde det var en fluga som snart skulle gå över. Som spel betraktat var Pokémon i mina ögon ganska fattigt, enformigt och irrelevant. Att jag dessutom aldrig någonsin fattade ordentligt tycke för Nintendos lilla grå tegelsten kan förstås ha bidragit till den känslan. Men jag förstod ändå vad det var som lockade folk, att grundidén trots allt var lika briljant som enkel.

Det har hela tiden funnits visionärer inom spelbranschen som sett en framtid där man spelar mer tillsammans, ihopkopplade i olika tekniska och sociala nätverk. Danielle Berry var en sådan och även Pokémon-skaparen Satoshi Tajiris idéer som ledde fram till Pokémon kom sig av hans visioner för link-kabeln som kunde koppla samman Gameboy-enheter. Allt detta satte sina spår i kommande spel. Många sportspel, bland annat de från Electronic Arts, började införa samlarmoment. Spel som Etherlords hämtade mer influenser från Magic the gathering men det naturliga samlandet som kommer med kortspel fanns även där.

I full fart på jakt efter achievements.
I det enligt mig utmärkta Psychonauts, av legendaren Tim Schafer, finns det nästan hur mycket som helst att samla på. I ett samtal med Joel Dinegrim (Pixelperspektiv.se) under en bloggträff tidigare i år lät han mycket övertygad om att Psychonauts var en bra idé men sämre utfört och den största kritiken verkade vara att Tim överöst spelet med olika achievments att samla på. Själv hävdar jag dock att om man fäller ett spel för att det är så brett att det har för mycket innehåll så är man snarare fast i ett lite för ensidigt tänkande om vad spel är, kan och bör vara. Då ger man helt enkelt samlandet för stor betydelse i spelen. Eftersom jag själv inte bryr mig så värst om prestige-samlandet såg jag det heller aldrig som nödvändigt att jaga allt i Tim Shafers spel för att få ut en fullgod spelupplevelse.
 

Så från det tidiga 90-talets spelkortsamlande, vidare genom Pokémons maniska monsterletande fram till dagens jakt efter achievements går det en röd tråd. Själv har jag inte mycket till övers för den utvecklingen men heller inget emot den så länge spelet i sig är tillräckligt bärande och samlandet håller sig i periferin. En påminnelse om hur illa det kan bli med de värsta avarterna av dagens moderna sätt att göra spel ger spelutvecklaren Zack Hiwiller på sin blogg. Genom ett lätt överdrivet humorfilter applicerar han flera av dagens accepterade speltrender på en gammal klassiker. Och kanske bör fler spelutvecklare ha Zacks bildserie någonstans i bakhuvudet för att säkerställa att samlarhysterin inte tar över?

Tills vidare kommer jag fortsätta att njuta av utmärkta spel som Psychonauts och konstant ignorera achievements-hysterin. När, och om, jag skaffar en Xbox 360 kanske jag får tillfälle att omvärdera den ståndpunkten men det är inte speciellt troligt eftersom jag använder sociala nätverk ganska sparsamt och min samlarmani dog med Magic the gatherings 6th edition.

Comments

  1. Höll du ut till 6th edition? Jag tror jag gav mig strax före 5th. Det kändes för övermäktigt när Wizard envisas med att släppa 3-4 expansioner varje år. Det går inte att hänga med.

  2. Mja, kan väl erkänna att jag inte köpte eller spelade mycket under 6th edition heller. Men några kort därifrån har jag allt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *