En sådan här text brukar jag egentligen publicera under någon av årets första självande dagar. Därav namnet årskrönika. Så blev inte fallet i år, men även om tajmingen är totalt fel så har innehållet inte ändrats väsentligt, det är därför jag publicerar en årskrönika i mars.

Det jag funderat över mest under det gångna året är den här hetsen över det allra senaste. Själv skaffade jag såväl Xbox 360 som PS3 under förra året och har egentligen inte känt mig sådär galet sugen på dem tidigare. Att jag nu slagit till och skaffat båda två är egentligen en kombination av flera små saker. Bättre inkomst, en gynnsam begagnat-marknad samt att min speldator börjar bli till åren är tre av flera anledningar.

Xboxen står oftast tyst idag som en piedestal till min PS3.
Xboxen står oftast tyst idag som en piedestal till min PS3.
Min Xbox spelade jag ganska flitigt på under några månader. Medan jag försökte ”spela ikapp” alla andra moderna gamers svor jag över Microsofts prissättningar (onlinespelande borde vara en gratis-funktion) men imponerades över saker som potentialen i teknologi och spelutbudet. Efter dryga tre månader fick jag tag i en billig PS3:a. I takt med att jag utforskade såväl maskinen som spelutbudet blev Xbox:en allt mer försummad. I skrivande stund är det flera veckor sedan jag startade den senast medan PS3:an går varm nästan varenda dag. Inte så att jag är en ”fanboy”, men jag gillar det jag får hos Sony och för mig personligen är det generationens vinnare. Bland nätets spelnördar verkar jag dock vara i minoritet. Ofta talas det om sämre spelutbud men i mina ögon är de exklusiva spelen till varje maskin så pass få att det är oväsentligt. Att Sony ger mervärde för pengarna genom sitt Playstation Plus är av desto större vikt, speciellt om man betänker att jag tycker att spelen är alldeles för dyra idag.

Under Gamex-mässan (läs om mässan här, och se videoklipp från mässan här) skaffade jag också ett Wii. Till skillnad från många andra ”hardcore”-spelare tycker jag inte att konsollen förtjänar sådan frän kritik som den fått. Ibland har jag sett professionella skribenter håna och förlöjliga Nintendo för den konsoll som faktiskt är den här generationens bäst säljande. Låt vara att de skrivit det i bloggform eller i mer eller mindre privata sammanhang, men det är ändå förvånande att se sådant förakt sippra fram bakom de finare fasaderna. Jag har inte riktigt lyckats sätta fingret på varför det är så här än, men så illa tycker jag faktiskt inte att konsollen är. Rörelsekontrollen fungerar bra (nu har jag bara spelat med Motion plus och inte orginalet) grafiken är helt okej (ja ja, det är inte i HD) och de klassiska spelserierna finns där. Jag förstår ganska väl Nintendos strategi och det enda de misslyckats med är väl tyvärr spelutbudet. För varje kvalitetstitel jag hittar i valfri spelbutik så finns det ett dussintal rena skräpspel som aldrig borde ha sett dagens ljus. Dessutom lämnar deras nättjänster även de mycket att önska, men helt katastrofal tycker jag inte att den är.

En vinnare sett till försäljningen, men i vilken generation?
En vinnare sett till försäljningen, men i vilken generation?
Det har alltid utsetts vinnare och förlorare i varje konsollgeneration. Detta har i stort sett baserats på försäljningssiffror men nu är det första gången som jag undrar över hur historieskrivningen egentligen kommer att se ut. Sett till försäljning ligger påde PS3 och Xbox 360 sisådär 20 miljoner exemplar efter Nintendos maskin. Men de som inte riktigt vill ge Nintendo det kudos konsollen förtjänar kan lätt hitta små anledningar till varför Wii-konsollen inte bör ses som vinnare. Ett av de vanligare argumenten är att dess teknik inte spelar i samma division som rivalerna och därför ”egentligen” inte är samma generation. Och visst, under huven på Wii sitter en glorifierad Gamecube och svettas men det är knappast tekniken som definierar en generation (trots äldre tiders fokus på bitar) och det har funnits stora skillnader mellan konsoller förut. Jämför NeoGeo AES som gick upp mot såväl Megadrive som Super Nintendo.

Nåväl, redan under förra året hörde jag många röster höjas om att dagens konsoller var slut och att det var hög tid för nästa generation. Nyligen presenterade också Sony Playstation 4 som kommer att göra debut någon gång i slutet av året så visst är den nya generationen på väg, men jag tror inte att det är för att dagens konsoller är ”slut”, snarare tror jag att det handlar mer om mättade marknader och att Sony nu vill rätta till en del av misstagen man begick med PS3:an. Men det är förstås bara spekulationer från min sida.

Trots att Wii U har släppts och PS4:an är i antågande så känner jag ingen större brådska att rusa ut och köpa någon än. De senaste 13 åren har jag legat ungefär en konsollgeneration efter övriga gamers och det passar mig utmärkt. Fördelen är att jag kan låta andra avgöra vad som är bra och intressant istället för att chansa och köpa spel och tillbehör på måfå och upptäcka i efterhand om de var värda sitt pris eller ej. Dessutom har jag fortfarande hela den gigantiska spelhistorien att vada igenom för den här sajtens räkning, och det lär ju ta en hel del tid i anspråk också.

Cognition är ett klassiskt äventyrsspel som doftar Sierra lång väg.
Cognition är ett klassiskt äventyrsspel som doftar Sierra lång väg.
Nytt för i år är att jag emellanåt kommer att recensera en del nya spel. Det kommer då vara sådana som på ett eller annat sätt har en tydlig koppling till det förgångna. Först ut blir Cognition – An Erica Reed thriller som jag spelar för fullt nu. Retro-kopplingen där? Tja, vad sägs om Jane Jensen (Gabriel Knight-serien)? Om inte det räcker får ni helt enkelt läsa min recension som jag beräknar publicera inom en vecka eller så. Det jag kan säga redan nu är att spelet skickar sådana sköna Sierra-vibbar genom kroppen att det nästan känns som om jag flyttats tillbaka 20 år i tiden. Spelgenomgångarna (dvs mina ”patenterade” recensioner av gamla spel där jag dessutom adderar så mycket historik och kuriosa jag kan komma över) lär bli många fler under detta år. Första spelet ut blir Konamis RPG-klassiker Suikoden. Under de närmaste månaderna ska jag försöka snickra ihop fler och dessutom peta in ytterligare någon företagsprofil. Team 17 är en möjlighet jag researchar just nu.

Nåja, som ni märker finns det gott om idéer och vilja. Det som gjorde förra året så tyst stundtals har att göra med ett ganska hektiskt liv runt om men ambitionen ligger fortfarande fast med att skapa underhållande och folkbildande historiska artiklar om den hobby vi alla älskar – digitala spel! Jag hoppas att ni hänger med!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *