Krönika: Tjejer med arkadhalls-skillz

 

Normalt sett är det där med nostalgi ett tveeggat svärd jag försöker behandla med silkesvantar här på Retroguiden. Jag får nostalgi-känslor som alla andra men här tillåts de inte komma med och påverka varken historieskrivning i artiklar eller bedömning i recensioner. När jag drog igång tävlingen med Tetris-lampan var det dock mer eller mindre meningen att nostalgin skulle få flöda. Det var ett medvetet val för visst ska man få vältra sig i nostalgi ibland, och så klart då att besökarna då ska få göra det när jag inte kan.

Hittills har jag blivit lite överraskad över vilka spel människor plockar fram ur minnet som de där absoluta favoriterna. Många har också intressanta minnen kopplat till dem. Kanske inte helt oväntat är det många som lyfter fram just Tetris som det där favoritspelet och jag hoppas att det inte är för att priset är just Tetris-relaterat (lampan kommer lottas ut bland alla tävlande och alltså inget som man kan agera taktiskt för att få).

I en tid när tjejer får slita hårt för att få sitt spelintresse bekräftat och accepterat av killar är det roligt att det är så många tjejer och kvinnor som hör av sig med berättelser som verkligen utstrålar ”hardcore gamer”. Linnea skrev till exempel och berättade om hur hon och hennes syster tog sig igenom alla hundra banor i Bub & Bob (en Mac-klon av Taitos klassiska Bubble Bobble). Jag har ingen koll på hur svårighetsgraden står sig i det spelet jämfört med originalet, men en titt på några Youtube-videos skvallrar om att det är en värdig kopia. Det får åtminstone mig att ta av mig hatten i vördnad för deras bedrift och det känns som att epitetet ”hardcore” är välförtjänt.

När jag växte upp var min bild, liksom den var för många, att tjejer spelade i regel inte TV-spel och gjorde de det någon gång så var det aldrig så engagerat som vi killar gjorde. Jag minns att det krävdes gulliga, kluriga spel som Super frog eller Jumping Jack’son för att locka tjejer och då endast som kortare tidsfördriv. Däremot trodde jag aldrig att min begränsade världsbild gällde för resten av världen och blev därför inte förvånad när jag till slut stötte på tjejer som spelade eller hade spelat mer ihärdigt. Visst, ibland har jag blivit glatt överraskad när jag verkligen inte förväntat mig det av personen, men aldrig har jag blivit misstänksam eller känt mig hotad av det som så ofta verkar vara fallet med unga(?) killar i spelvärlden idag.

Därför är det uppfriskande att läsa Linneas och andra tjejers spelupplevelser och minnen. Och om någon ung, arg kille känner sig hotad och hävdar att Bubble Bobble, eller för all del Jumping Jack’son, är något slags casual-lir? Ja då får jag väl helt enkelt dra mitt strå till stacken och lyfta fram de spelen här på Retroguiden och peka på att det krävs rena ”arkadhalls-skillz” för att bemästra dem. Nu är detta naturligtvis inte unikt för tjejer men som spelbranschen ser ut idag, och så som vindarna blåser på många ställen i den yngre generationen spelintresserade, så kan man behöva betona att även tjejer klarar av det.

Det är inte bara casual-spel de spelar. Det är ”dina” hardcore-spel, på ”din” internet-server de spelar. De gör det idag precis som de gjorde när jag var liten, fast med den skillnaden att de nu även vill ta plats. Jag hoppas att Linnea och alla andra tjejer som har fantastiska minnen av sena spelnätter och besegrade slutbossar för de här minnena vidare till nya generationer tjejer och pushar på dem att våga ta plats om de, precis som vi andra, faller för världens roligaste hobby. Jag hoppas att de får uppleva och sedan skryta lite om känslan när de klarat Bubble Bobble utan att killarna desperat försöker förringa bedriften och tala om för dem att de inte hör hemma. Nostalgi och känslor kring minnen är nämligen inte könsberoende!