Leisure Suit Larry: Reloaded

Recensionsexemplaret kommer från

 

Det finns bara en Larry Laffer. Kanske var det därför hans brorson fick huvudrollen i de spel som släpptes under den långa, trista tiden när hans skapare Al Lowe var pensionerad? Om det ens var hans brorson? Larry själv stod i alla fall inte att känna igen. Nu är både han och Al tillbaka och redo att göra om sin första trevande resa genom salongsödlornas land.

I begynnelsen skapades Softporn adventure. Programmeraren Chuck Benton ville se vad datorn Apple II var kapabel till och snickrade ihop ett humoristiskt spel där man med enkla textkommandon skulle låta protagonisten bli av med oskulden. Det relativt nybildade företaget Sierra On-Line (då On-Line systems) fick förfrågan om man vill ge ut det varpå de svarade ja. De sålde runt 25.000 exemplar vilket får sägas vara en stor bedrift då det endast fanns 100.000 sålda Apple II-datorer i hela världen vid den tidpunkten. Något år senare drog dock Sierra in spelet. Man hade nämligen chansen att skriva avtal med Disney om att producera spel baserade på deras digra produktion och ett av kraven från det familjevänliga företaget var att man skulle plocka bort Softporn från sin spelkatalog.

Spola fram till 1987 och vi hamnar i ett möte mellan Ken Williams, grundare av Sierra, och Al Lowe som dittills jobbat som programmerare men också designat en del av Disney-spelen. Ken föreslår att Al som nästa projekt ska göra en modern version av Softporn med bättre grafik samt ljudeffekter och musik. Efter att ha provspelat ett tag meddelar Al att det är omöjligt såvida han inte får göra någon slags satir på det. Enligt Al var spelet så hopplöst omodernt att det lika gärna kunde iklädas en ’leisure suit’ – en sorts fritidskostym som var populär inom amerikanskt mode under 70-talet. Ken gav tummen upp och ur det föddes Leisure suit Larry.

När spelet tar sin början har Larry precis anlänt till Lost Wages, en Las Vegas-liknande stad i jakt på evig lycka och kärlek. Han är 40 år med en begynnande flint, utan vare sig tillgångar eller talanger och med en förmåga att ofta klanta till det för sig. Al Lowe har sagt om sin antihjälte att ”Larry tilltalar män för att de känner sig överlägsna honom och Larry tilltalar kvinnor för att alla har dejtat en sådan tönt!”
I klassisk peka/klicka-stil är det upp till spelaren att guida Larry runt för att försöka finna både själslig och kroppslig lycka i den syndiga staden.

I slutet av 80-talet tog det Al Lowe futtiga 3 månader att färdigställa spelet samt ytterligare 2 månader att finjustera det (Läs: lägga till mängder av roliga svar på saker som spelarna kunde tänkas skriva in som felaktiga kommandon.) Att det gick så pass fort berodde mycket på att spelet inte var speciellt stort och det har egentligen inte tillkommit så mycket nytt i den här versionen. Det finns inte speciellt många platser att besöka och snittiden det tar att spela igenom hela spelet ligger på en handfull timmar.

Pusslen är i stort sett intakta från de tidigare versionerna, men de har utökats med några nya problem och föremål. Dock finns det allt för mycket i dess design som härstammar från en svunnen tid. Som att när man väl hittat nyckeln till en låst dörr så måste man använda den varje gång man ska igenom sagda dörr. Eller hela taxi-sekvensen där man måste ta fram plånboken och använda den på chauffören varje gång man åker. Visst har taxi-snubben en del roliga one-liners att leverera, men det kunde man ha gjort ändå utan denna tjatiga form av interaktivitet. Ännu värre är det att man måste spela olika Casino-spel för att få ihop pengar till dessa taxi-resor och de är ungefär lika svåra att vinna på som i verkligheten. Så roligt är det inte att hålla på och spara och ladda stup i ett för att fusk-vinna ihop några hundra dollar men det verkar inte ha förefallit Lowe. Dessutom finns det problem man ska lösa som visserligen är roliga men som inte har någon riktig förankring i spelets narrativ. De känns inklämda enbart för att det behövde vara ett pussel där för spelaren att lösa. Al Lowe har många gånger sagt att han med all sin erfarenhet vet hur man gör ett bra och modernt äventyrsspel. Dock undrar jag om tiden inte håller på att springa ifrån honom lite?

Samtidigt med detta bör man hålla i åtanke att Larrys första spel i mångt och mycket var designat runt det otal one-liners och dräpande kommentarer som Al Lowe kom på. Eftersom den ursprungliga versionen tog kommandon i form av skriven text så satsade Al nästan halva utvecklingstiden på att skapa så många roliga svar han kunde komma på till alla de (felaktiga) kommandon de kunde förutse att användarna skrev in. Även föremål, bakgrunder, karaktärer och andra ting gavs skruvade beskrivningar och detta blev också en stor del av spelets identitet. Detta är fortfarande en av spelets grundpelare och Al har enligt egen utsago lagt ned en hel del tid på dessa saker även i denna version. Det är också här spelet fortfarande har sin största behållning. Att försöka kombinera munsprayen med den uppblåsbara dockan (vilket inte ska gå) ger till exempel en replik som på ett humoristiskt sätt förklarar att det inte är rätt.

Larrys nya ’kostym’ i form av musik och grafik är riktigt bra. Grammy-nominerade Austin Wintory har förutom att polera upp Lowes klassiska Larry-tema skapat ett flertal jazziga, bluesiga och på sina håll till och med punkiga spår, allt inspelat tillsammans med The Late night jazz orchestra. Det svänger rejält och det går hand i hand med spelets olika delar. Man kan inte nämna musiken utan att säga något om röstinsatserna där Brad Venables överdrivna och sarkastiska berättar-röst sticker ut. Det är ett modigt val som till en början överraskar mig negativt. Inte sedan Tim Currys groteska gestaltning av Gabrial Knight har jag stött på en mer överdriven röst i ett spel. Det fina med Venable är dock att jag vänjer mig rätt snabbt och det dröjer inte länge innan jag faktiskt börjar gilla den svulstiga, skruvade berättar-rösten. Grafiken har förstås också uppdaterats sedan VGA-versionen 1991. Man har valt att efterlikna den tecknade stilen från Larry 7 och trots att animationerna är lite väl enkla så har man ändå gjort ett gott jobb. Det finns förstås utrymme för förbättringar men slutresultatet är ändå charmigt nog.

Herrarna Lowe & Mandel (Josh, med-designer) vet hur man gör ett peka/klicka-spel som håller en hög lägstanivå men de där riktiga topparna når de inte upp till. När det kommer till designmässiga idéer är de tyvärr alldeles för rotade i gamla tider. Det är som om Al Lowe plockat upp sitt arbete där han lämnade det i slutet av 90-talet och är totalt omedveten om de 15 år som passerat sedan dess. När han gjorde det första Larry-spelet 1987 spelade speltestare en viktig roll i att forma spelet – något som var banbrytande på den tiden. Så varför, med en hel Kickstarter-kampanj i ryggen, använde han sig inte av sådana igen?

På gott och ont är Larry Reloaded fortfarande samma spel fast i nya kläder. Kläder som visserligen gör sitt till för att höja spelupplevelsen men nog kunde man ha slipat bort de värsta bitarna av en ålderdomlig speldesign när man ändå höll på? Slutresultatet är roligt (då både Lowe och Mandel är väldigt humoristiska män) men jag kan knappast rekommendera det till nybörjare eller oinvigda. Snarare är det ett nytt, vackert och bekvämt alternativ för nostalgiker.
 

EFTERTANKEN

Flera gånger kommer jag på mig själv med att snegla efter den klassiska poäng-räknaren när jag hittat ett föremål eller löst ett problem. För den som inte är så väl bevandrad när det gäller gamla Sierra-spel kan jag berätta att det i likhet med arkadspelen fanns en poängräknare som fungerade som en slags upplysning om hur långt man kommit i spelet. För att nå full pott var man inte bara tvungen att klara spelet, man behövde dessutom utforska varje liten vrå och avkrok för att räkna in de där sista svårfångade poängen. I ett spel som Larry Reloaded, där man inte har något annat som talar om hur nära slutet man är, saknar jag verkligen den där poängräknaren.