Namn:
Little Computer People (House-on-a-disc)
Utgivare: Activision
År: 1988
Plattform: Amiga
Genre: Simulator
Traderapris: Finns ej i skrivande stund.

Tänk dig att du är en forskare. Du har nyligen fått veta att det finns små människor som bor inuti alla datorer. Tänk dig också att du fått ett datorprogram som gör att du kan följa och interagera med dessa datormänniskor. Där har du Little Computer People, spelet som är intressantare än The Sims och mer komplext än Tamagotchi.

Man startar upp spelet, fyller i sitt namn, dagens datum och aktuellt klockslag. Därefter uppenbarar sig ett hus i genomskärning. Det påminner rätt mycket om Lundbys klassiska dockskåp med botten-, över- och vindsvåning. Allt är möblerat och klart. Ett vardagsrum med TV och piano, ett arbetsrum med en dator, ett sovrum, ett kök, en toalett och ett mysrum med en läsfåtölj och en öppen spis. Det som saknas är den utlovade datormänniskan som ska finnas någonstans i min dator.

Precis när jag börjar tro att jag blivit lurad ringer det på den virtuella dörrklockan. Dörren öppnas och där står han. Han heter Thor och har en stor brun hund med sig. Han kliver på och går genast husesyn där han undersöker varje skrymsle och vrå. Han hittar till slut mysfåtöljen där han sätter sig med med ett stort leende på läpparna. Han verkar nöjd med sitt nya hus och jag gör mig beredd med anteckningsblocket. Här ska forskas!

Den första halvtimmen verkar han klara sig ganska bra på egen hand. Han äter, borstar tänderna, diskar och läser en bok. Dock vet jag inte vad han tycker så jag ber honom skriva ett brev till mig. Han går upp på vindsvåningen och hämtar ett tomt papper och börjar skriva:

Käre Tom

Jag tror att jag skulle vilja lära mig några nya sånger på pianot. Vad tycker du?

Din vän,
Thor

Jag bestämmer mig för att skicka en ny skiva till honom, den anländer nästan omgående och jag tycker mig se en förväntansfull min på Thors när han tar med den upp på vindsvåningen. Tyvärr är han inte så imponerad av skivan. Han ställer bara in den i samlingen och går ner till köket igen.

Eftersom jag är här nu vill jag göra någonting roligt så jag frågar om vi ska spela poker och till min stora glädje svarar Thor ‘Ja‘. Den efterföljande kvarten spelar jag skjortan av honom. Han verkar inte må så bra av det så jag tröstar honom med att skicka honom en bok. Han verkar gilla att sitta och läsa.

En rolig detalj är att Thor ibland försöker påkalla min uppmärksamhet genom att knacka på rutan om jag ignorerar honom för länge. För även om han kan sysselsätta sig själv blir han precis som du och jag rastlös och uttråkad ibland och då vill han ha social kontakt.

Senare samma kväll umgås vi kring pianot. Jag önskar och han spelar, han kan inte bara olika genrer utan även specifika kompositörer. Jag kan inte låta bli att imponeras av Thor och det känns lite märkligt när jag tänker på att någon annan kunde ha kommit över den här disketten med Thor. För en av spelets mer unika detaljer är något man kallar för ‘digitalt DNA’. Detta möjliggör att varje utgåva av spelet har en unik figur med helt unika egenskaper och personlighetsdrag. Jag blir faktiskt imponerad över hur komplext det här spelet faktiskt är. Det har ändå 23 år på nacken och utvecklades till datorer som bara har en bråkdel av den kapacitet vi sitter på idag.

Man brukar säga att LCP är föregångaren till The Sims men man skulle också kalla det för en föregångare till Tamagotchi. För i The Sims är ändå figurerna en förlängning av dig själv, du styr deras liv. I LCP har du ingen direkt påverkan och måste istället försöka interagera på ett sätt som mer påminner om Tamagotchi. Du kan be din datormänniska att sätta på TV:n, men du kan inte tvinga honom. Och gör du ingenting kan du vara säker på att han hittar på något, till och med fråga dig om du har lust att göra något. Det finns många berättelser om hur människor låtit sina datorer stå på i flera dagar för att följa den lilla människan på skärmen och upptäcka hans idérikedom. Den som lämnat The Sims på i ett par timmar vet att det slutar i katastrof.

Enligt The Sims-designern Will Wright hade LCP ganska stor påverkan när han satte igång med att arbeta på The Sims. Dels hade han spelat LCP själv, och dels fick han värdefulla tips och råd från människor som hade hand om utvecklingen av LCP när det begav sig. Och med tanke på att The Sims går en annan väg, och att Tamagotchi inte är speciellt avancerad, kan jag förvånad konstatera att det finns en plats för LCP fortfarande efter 23 år.
Lite kuriosa är att expansionshysterin till The Sims inte heller är speciellt unikt. Flera expansioner var planerade för LCP men såg av olika anledningar aldrig dagens ljus. Bland annat skulle en disk ha innehållet nya inredning.

Det kan lugnt konstateras att även om LCP hade en hyfsat stor skara användare och fans kort efter att det släpptes så försvann det snabbt i mängden. Spelet var helt klart före sin tid vilket dagens konkurrens vittnar om. Kan du komma över en kopia av LCP så rekommenderar jag starkt att du tar det. För i LCP får du ett forskningsprojekt och en kärleksfull vän i samma paket.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *