Namn:
Lufia & the fortress of doom
Utgivare: Taito Corporation
År: 1994
Plattform: SNES
Genre: Rollspel
Traderapris:
Finns ej i skrivande stund.

Det släpptes många trevliga japanska rollspel till SNES. Flera spelserier såg dagens ljus för första gången på Nintendos 16-bitars konsoll och en av dessa var Lufia & the fortress of doom. Det japanska spelföretaget Taito har ända från 70-talet haft stor inverkan på spelbranschen med arkadtitlar som Space Invaders, Bubble Bobble och Bust-A-Move. Lufia markerade första gången man gav ut ett rollspel. Så här i efterhand så undrar jag om de visste vad de stämplade sitt företagsnamn på.
Grafiskt sett håller Lufia en god standard. Det ser bättre ut än de tidigaste 16bits-rollspelen men inte lika bra som senare bidrag på plattformen. Såväl karaktärer som monster ser bra ut med sköna färger och bra detaljrikedom. Detta gäller speciellt för bossarna som är större än vanliga monster och därmed får rum med mer detaljer. Världen i övrigt är snyggt ritad och man har valt bra färgpaletter men det är ändå inte den där kvaliteten på grafiken som man kaxigt visar upp för Sega-polaren.
Lufias handling utvecklas tajt och utan onödiga krusiduller. Istället för segdragna mellansekvenser får man den nödvändiga informationen genom korta men kärnfulla konversationer. Det är förstås väldigt individuellt om detta är positivt eller negativt men för mig håller det intresset uppe när enformiga strider och andra rollspelsklyschor håller på att tråka ut mig.
Spelets inleds med att man styr fyra kraftfulla hjältar genom en liten labyrint för att till slut strida mot (och besegra) de ondskefulla Sinistralerna. Efter striden konstateras det att landet är räddat och därpå förflyttas man 100 år framåt i tiden. Spelarens huvudkaraktär blir nu istället en ung pojke som är en ättling till en av de fyra hjältarna man styrde i spelets början. Utöver pojken finns det plats för ytterligare fyra hjältar i gruppen och dessa platser fylls på undan för undan. Känner man igen den uppbyggnaden blir man inte heller överraskad över resten av spelet som innehåller den sedvanliga vandringen mellan städer och olika grottsystem. Slumpartade strider inträffar när man går omkring och i dessa kan man använda såväl konventionella attacker som magi eller olika föremål.
Städerna är uppbyggda på klassiskt manér med olika specialiserade affärer att handla i, ett värdshus att läka eventuella skador på, en präst för att spara sina spel och dessutom ett flertal olika datorstyrda karaktärer som ger dig små ledtrådar genom kortare konversationer. Inget som får en att höja ögonbrynen av förvåning alltså, men heller inte det minst inspirerade i genren.
Lufia använder sig av ett klassiskt turbaserat stridssystem som påminner om många andra rollspel av den här typen, men det finns några annorlunda och ganska irriterande inslag. Monster delas in i grupper efter typ. Det är dessa grupper och inte individerna som man sedan väljer att anfalla. Inom varje grupp slumpas det sedan vilket individuellt monster dina karaktärer väljer att anfalla. Om två karaktärer attackerar samma monster och det dör av den första attacken får man frustrerat se på när den andra karaktären slår ett stort hål i luften istället för att välja ett nytt mål.
En annan irriterande detalj är att det inte finns någon tydligt definierad gräns som talar om när en stridsrunda är slut och nästa börjar. Praktiskt sett kan det innebära att man ibland får chansen att anfalla med fyra karaktärer, ibland med två och ibland bara med en. Ibland anfaller två fiender mellan dina anfall ett och två, ibland med en och ibland ett par gånger på raken. Denna inkonsekvens gör striderna kaosartade och väldigt svåra att planera.
Nåja, striderna skulle kanske vara ett acceptabelt ont om de förekom i en någorlunda sansad mängd. Tyvärr är det inte så. Du hinner ofta inte ta mer än 3-4 steg innan du kastas in i en ny strid. Därför kan det bli en ganska frustrerande sak att ta sig från punkt A till punkt B, vilket ofta är fallet i rollspel av den här typen.
Men bortsett från dessa saker är Lufia ett ganska småtrevligt rollspel med väl avvägda grottsystem och en handling som håller intresset uppe nästan hela vägen. Dessutom kryddas det av oväntade vändningar här och där samt en allmänt trevlig atmosfär. Det sistnämnda är om du stänger av ljudet och spelar en bra skiva istället. Anledningen till det, och till att jag inte nämnt musiken hittills, är att den låter blaskig och ”allmän” och förstörde en del av min spelupplevelse. Det kanske låter hårt då den faktiskt håller någon slags tvspels-standard, men har man som jag spelat igenom rollspel som Phantasy Star, Y’s och Final Fantasy så har man automatiskt höjt ribban för hur rollspelsmusik ska fungera.
Så om du har ett eget soundtrack att spela upp, och om du har tålamodet att slakta dig igenom vansinniga strider så kanske, kanske Lufia & the fortress of doom kan erbjuda dig en intressant spelupplevelse. Själv lägger jag den långt ner i högen av spel ”att spela färdigt så småningom”. Det är ändå arkadspelsarvet som gör att jag spelar Taito-spel idag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *