Namn: M.U.L.E.
Utgivare: Electronic Arts
År: 1983
Plattform: Commodore 64
Genre: Strategi
Traderapris: Finns ej i skrivande stund.

Cool musik. Förbaskat cool musik. Det är det första som slår mig när spelet har laddats in. Mule-temat är skrivet av Dan Glover som även ligger bakom musiken till Seven Cities of Gold samt Megadrive-spelet Bonkers. Några andra verk som han stått för är svårt att hitta uppgifter om, tyvärr. För det hörs att han onekligen hade talang.

Spelets titel dyker upp på skärmen och fylls med blinkande färger som sedan ändrar form. Under titeln går spelets figurer på en slags parad. Allt ackompanjerat av Dan Glovers sköna låt. Det ser onekligen rätt imponerande ut för att vara ett tidigt Commodore 64-spel. Med dagens måttstock? Hmm, nja.

I en tid långt före internet, Doom och multiplayer hade spelen i bästa fall ett tvåspelar-läge, men Danielle Berry (tidigare Daniel Bunten innan en könsbytesoperation) var före sin tid med funderingar på hur man kunde göra dataspel mer sociala. De enda gångerna hennes familj inte framstod som dysfunktionell var, enligt hennes egen utsago, när de spelade spel tillsammans. Det bidrog till att forma Danielles övertygelse att spel är ett av de bästa sätten att umgås och socialisera kring.

Efter några titlar till bland annat Apple II under SSI:s varumärke gick hon över till det nyligen uppstartade bolaget Electronic Arts. Det var där hon utvecklade Mule, eller M.U.L.E. som det egentligen heter. Namnet är en akronym och står för Multiple Use Labor Element vilket är beskrivningen av de robotar som är centrala för spelet.

Med hjälp av dessa ska man, i konkurrens med tre andra spelare – datorstyrda eller mänskliga – utvinna resurser så som mat, energi och metaller ur olika områden på den obebodda planeten Irata. Irata blir Atari baklänges och förklaras delvis av att spelet ursprungligen utvecklades för Ataris 8-bitsdatorer. Spelet är turbaserat och varje omgång är tidsbestämd. Den tid man får på sig bestäms av den matreserv man har vid omgångens början. Energireserven påverkar mulornas(?) produktionskapacitet och metallen Smithore påverkar tillgången och priset på mulor. Allt är alltså tätt sammanknutet i Mule.

Vid slutet av varje spelomgång räknas under- och överskott ut och därefter påbörjas auktioner för varje resurs där man antingen kan sälja eller köpa eller förhålla sig neutral. Det finns alltid en affär som köper eller säljer den aktuella resursen men den ger av naturliga skäl riktigt dåliga priser på såväl inköp som försäljning. Själva auktionssystemet i spelet är en finurlig uppfinning som sedan kopierades i bland annat Magic Bytes gamla Big Business(Amiga, Atari ST & Dos). Det går ut på att säljaren/säljarna börjar längst upp och rör sig nedåt på en skala och köparna börjar längst ned och rör sig uppåt. Positionen där de möts på skalan bestämmer priset och ju längre man står stilla på den nivån desto fler enheter köper eller säljer man. Enkelt men väldigt effektivt.

Mule är fövånansvärt välbalanserat och innehåller tre svårighetsgrader. På den tredje och svåraste nivån tillkommer dessutom en naturresurs vilket spetsar till kampen ytterligare. AI:n i spelet har fungerat väldigt bra på de versioner jag provat (C64, NES) men det är förstås, som med de flesta flerspelarspel, när man kan samla ihop tre kompisar och spela som det blir som allra roligast. Visserligen kan det tyckas lite omodernt att sitta och trängas fyra stycken kring ett och samma tangentbord men i det här fallet tror jag att det kan vara värt det. Tvekar man ändå finns det tack och lov stöd för spel över internet i flera emulatorer idag.

Det som möjligtvis ligger spelet i fatet idag är C64:ans begränsade grafik. Om ljud-chippet SID:s musik har blivit kultförklarat är det värre med maskinens grafiska kapacitet. I just Mule är dock avsaknaden av snygg grafik inte så farligt. Allt är tydligt och funktionellt och när man väl blir involverad i spelets finesser är längtan efter en glättigare yta långt borta. Spelet fortsätter i ett antal förutbestämda omgångar tills moderskeppet återvänder. Den som ligger i topp då är förstås spelets vinnare.

Danielles fortsatta karriär hade både toppar och dalar men som den pionjär hon var vägrade hon att ge upp sina idéer på att göra spel för flera personer. 1988 släppte hon Modem Wars(C64, Dos), det första realtidsstrategispelet där två spelare kunde koppla upp sig mot varandra via modem. 1992 kom Global Conquest vilket skulle bli hennes sista spel. När hon dog 1998 var hon i full färd med att arbeta på en ny version av Mule som skulle gå att spela över internet. Danielle Berry dog i lungcancer och blev tyvärr endast 49 år.

Mule blev hennes stora bidrag till spelhistorien vilket inte minst bevisas av att Will Wright dedikerade The Sims till henne 2003. Det var också Wright som sade: ”Fråga de flesta spelutvecklare vilket deras absoluta favoritspel är och du kommer att få Mule som svar fler gånger än något annat spel.

EFTERTANKEN

Efter Mule ville Danielle göra en datorversion av brädspelet Civilization. Hon försökte förgäves att övertyga sina kollegor i Ozark Softscape om projektets förträfflighet genom att tvinga dem att spela det. Ingen av dem visade dock någon större entusiasm så istället började de arbeta på det som skulle bli Seven Cities of Gold. När Danielle gick över till Microprose 1988 ställdes hon inför valet att antingen göra Civilization eller brädspelet Axis & Allies. Enligt rykten skall den då Microprose-anställde Sid Meier ha övertygat Danielle om att satsa på den sistnämnda titeln. Meier själv utvecklade Civilization och resten är, som man säger, historia. Men det är inte utan att man undrar hur Civilization skulle ha blivit i Danielle Berrys multiplayerfilosoferande händer.

Comments

  1. Värt att tänka på är att brädspelsversionen av Civilisation skiljer sig markant från Sid Meier´s version. Egentligen har de mycket få saker gemensamt, förutom själva namnet skulle jag säga.

    Men ja, det vore helt klart intressant och se vad hon hade kunnat göra istället.

  2. Det är helt sant. Och Avalon Hill släppte ju senare en datorversion av sitt brädspel.
    Sedan kan vi ju krångla till det ytterligare med att nämna att det sedermera har gjorts ett brädspel baserat på Sid Meiers Civilization. Så cirkeln är väl sluten skulle man kunna säga.

  3. Det är värt att nämna att i M.U.L.E. finns det inga inslag av våld. Som värst kan man lura varandra ekonomiskt, att göra dåliga affärer men det går inte att förstöra för varandra. Man kan överträffa motståndarens produktion och sabba möjligheten till ett monopol på en vara, men det är i princip allt.

    DB påbörjade en uppföljare till Sega Megadrive, Son of M.U.L.E. som EA sägs ville skulle involvera vapen, men DB vägrade att göra klart. Sedan kom väl cancern i vägen, men det finns en vapenfri (?) prototypversion som nästan är spelbar.

  4. Absolut. MULE är ungefär lika våldsamt eller destruktivt som Monopol, och det är sannerligen inte illa.

    Stämmer också att EA ville ha med vapen och Dani vägrade. Vet inte varför jag utelämnade den informationen men nu står det iaf här! 🙂

    Tack för kommentaren!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *