Farbror Tolstoj till vänster, i hatt.
Farbror Tolstoj till vänster, i hatt.

På bloggen Linus the collector’s gamegarden läser jag att det pågår en debatt i spelmedia om huruvida digitala återutgivningar á la Good old games dödar, eller åtminstone sänker samlarvärdet på fysiska exemplar. Jag har ingen aning om hur stor debatten är, eller om den ens finns. Jag hinner inte plöja spelmedia på samma sätt som förr i tiden. (Nu låter jag gammal.) Men jag vet att oron ändå funnits där, hur obefogad den än är med lite eftertanke.

Jag själv har inte många beröringspunkter med TV-spelssamlarna förutom att jag har en förståelse för vad som driver dem. Jag har varit samlare själv av allt ifrån mynt och frimärken till gamla böcker. Men någonstans blev jag mer intresserat av föremålen i fråga än själva samlandet. För att dra paralleller till den målade konsten (och varför inte, spel är ju en konstform eller hur?) så är jag mer intresserad av konstverket, i vilken form det än må vara av nytryck, vykort eller andra återutgivningar, än att äga och ha just originalet. I spelvärlden översätts det alltså till att jag vill spela spelet, sedan spelar det ingen roll om det är ett orört original i ”mint condition” eller en nedladdad kopia. Att jag sedan äger en hel del original och att jag köper när de dyker upp till överkomliga priser är en ren bonus.

Således kände jag och många spelare med mig att samlarna tidigare stod i vägen lite för oss. Ett motsatsförhållande till hur samlarna känner idag alltså. Det känns inte helt rättvist att priserna på ett spel ska drivas upp av ett fåtal, som ibland inte ens bryr sig om spelet. Fundera på hur det hade blivit om böcker inte hade återutgivits. På mitt nattduksbord ligger ursprungsversionen av Tolstojs Krig och fred. Den kostar 158 svenska kronor idag på Bokus. Jag vågar inte ens drömma om vad den skulle kosta utan återutgivningar.

Jag är nu inte alls säker på att erfarna samlare är så oroliga som bloggaren Linus skriver. För om något kommer av dessa återutgivningar (som faktiskt har pågått genom hela spelhistorien, bara inte i helt digital form) så är det att fler blir intresserade av spelhistoria och originalen. Och någonstans känns det mer rättvist att de som inte är intresserade av samlarnas marknad, de som bara vill avnjuta konsten, inte ska behöva drabbas av de kapitalistiska influenserna på konst.

Av de anledningarna ser jag digitala återutgivningar (eller återutgivningar överlag) som någonting positivt och rent av nödvändigt. Att ha en kulturform som skiljer sig från alla andra stora i det att den endast är fullt tillgänglig för en välbetald medelklass skulle kväva den på sikt. Sedan är det förstås en helt annan sak att giriga bolag fortsätter kräma pengar ur 10-20 år gamla spel genom återutgivningarna. Men den diskussionen hör till en helt annan krönika.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *