Krönika: ”Folk blev som galna av hajpen!”

Spelhistorien är full av upphaussade spel och företeelser. Ibland lever spelet, företaget eller utvecklaren upp till alla förväntningar, ibland blir det platt fall. Som när Lucasarts för en och en halv månad sedan avslöjade att man skulle komma att släppa en nyhet som skulle göra företagets ’retrofans’ överlyckliga. Med facit i hand infann sig en blandning av ’Jaha, kul initiativ’ och ett antiklimax det var länge sedan vi skådade. Fast när besvikelsens damm hade lagt sig visade det sig att folk blev som galna av hela hajpen.

Besvikelse

I stort sett alla, från fans till media och branschfolk, förväntade sig någonting nytt. En uppföljare. Det skulle i förlängningen sända ut budskapet att äventyrsspelen var tillbaka helt enkelt därför att Lucasarts tror på genren igen. Bakom Sierra har inget företag betytt så mycket för äventyrsspelen och när man gjorde sig av med den divisionen av företaget smällde man i den fetaste spiken i genrens kista.
 

Nu blev aldrig äventyrsspelsgenren helt begravd. Faktiskt nådde inte kistan kyrkogården även om det ryktet var ovanligt seglivat, men glansdagarna var definitivt förbi. Att Lucasarts valde bort genren helt och hållet var förstås det värsta som kunde hända.

När så företaget, via en Twitter-kanal strategiskt började plantera en nyhet om något retrodoftande vädrade alla äventyrssugna spelare morgonluft. Själv hade jag förhoppningar på ytterligare en del i Maniac Mansion-serien, eller möjligtvis en uppföljare på Full Throttle. Svaret som kom några dagar senare blev alltså ett stort anti-klimax. Istället för nya, fräscha spel fick vi en samling klassiker. De var inte heller s k re-makes utan mer upp-piffade versioner av klassikerna vi redan spelat och älskat. Detta är naturligtvis inte helt negativt. Bättre en liten kaka än ingen alls. Problemet var väl bara att detta ny-släpp inte hade en chans att leva upp till hajpen. När jag frågade Sierras gamle ålderman, Al Lowe, om saken nyligen menade han att det var givet på förhand att det Lucasarts trollade fram inte skulle leva upp till hajpen men att det förstås var positivt i grund och botten.

Hybris

Så det var med blandade känslor man emotsåg spelens släpp på Steam (ett tveksamt plattformsval då Steams Europa-priser lämnar en del att önska). Och någonstans där hände något märkligt. När folk väl började spela dessa spel igen och upptäckte hur bra de var tog hajpen fart igen och förvandlades till hybris. Helt plötsligt hyllades det mesta utan urskillning. Var och varannat spel var lysande intill perfektion och brister som syntes klart för över tio år sedan doldes nu med skygglappar. Spelare och media var som små barn i en godisaffär.

Frågar man just barn i en viss ålder vad som var roligast, godast eller helt enkelt bäst av en rad olika saker får man oftast svaret att allt var bäst. De kan helt enkelt inte åstadkomma en direkt jämförelse och finfördela sina känslor kring olika objekt eller händelser. Samma fenomen verkade drabba såväl spelare som media i hög grad efter Lucasarts återsläpp.

’Mästerverket’ The Dig

Speciellt The Dig höjdes till skyarna och kallades för bortglömd pärla och mer än en gång för företagets bästa spel på såväl bloggar som mediala webbplatser. Jag spelade The Dig när det begav sig och jag har spelat igenom det ett par gånger på senare år. Intrycken från de olika tillfällena är i stort sett desamma. Det finns brister i såväl grafik som dialog, handling och pussel även om de är väl utspridda och inte alltför många. Att mina första intryck bestått genom åren är väl ett tecken på att spelet är ett av de bättre från eran. Inte minst den filmliknande inramningen av spelet känns mer 2009 än 1995. Att det sedan får stryk av ett flertal andra Lucasarts-spel på områden som handling (Full Throttle, Loom), problemlösning (Zak McKracken, Day of the Tentacle), dialog (Monkey Island, Full Throttle) talar dock snabbt om att det knappast är företagets bästa äventyrsspel till dags dato. Och konstigt vore väl annars med den turbulenta utvecklingen.
 

Här talar vi alltså om ett spel som haft fyra olika designers, motorbyte mitt i, rejäla omstarter av hela projektet och sedan massor av sista minuten-ändringar från såväl designers, företagsledning och inte minst Lucasarts juridiska avdelning. Detta blir inte minst tydligt i eftertexterna där rubriken ”Ghosts of Digs past” listar ett flertal välkända och mindre kända namn som arbetat med tidigare inkarnationer av The Dig. Trots detta har man lyckats göra ett habilt och annorlunda äventyrsspel och det ska man förstås ha massor av beröm för men att klassa det som juvelen i företagets krona är smått befängt och kan inte förklaras med annat än hybris. Det vill säga att Lucasarts trots allt lyckats med sin marknadsföring.

En lyckad ”misslyckad” marknadsföring

Jag tror inte att hela skeendet som det inträffade var vad Lucasarts hoppades på men jag tror definitivt att de är nöjda med resultatet. Legenden Lucasarts som äventyrsspelstillverkare lever, fansen finns där ute och tiden kan mycket väl vara mogen för företaget att starta upp en äventyrsspelsdivision igen. Inte av samma dignitet som förr men ändå. Synd bara att Sierra inte finns där längre för att sporra dem vidare.