Varvet runt. Från Sim Earth till GTA.
Varvet runt. Från Sim Earth till GTA.

Jag började morgonen med att bläddra i Datormagazins mars-nummer från 1992. I ledaren skriver chefredaktören Christer Rindeblad en intressant reflektion om tv-spel kontra datorer.

Han skriver bland annat:

Den typiske köparen av en spelkonsoll är under 14 år och vill ha enkla häftiga actionspel. PC- och Amigaägarna blir allt äldre och köper främst avancerade simulator-, strategi- och äventyrsspel.

Sedan fortsätter han att ge exempel på nya simulatorspel där han bland annat citerar John Cook (Sim Earth) som säger sig vilja göra Sim Human.

Men angående Christers analys av spelköparna i början på 90-talet så funderar jag på om vi inte är tillbaka där igen. Man har tjatat i flera år om hur dator och tvspel är på väg att växa ihop, vilket ur vissa synvinklar är sant, men är inte spelen ändå så uppdelade som de någonsin har varit?

En titt på listan över de bäst säljande spelen 2008 avslöjar följande:

På PC hittar vi idel onlinespel – alla i 3D. Alltsedan Doom och Quake har 3D-shooters varit en av spelvärldens populäraste genrer och tack vare allt vassare konsoller har de etablerat sig även på dessa format, trots att styrning med handkontroll är underlägsen mus och tangentbord. Hur mycket man än övar. Så de räknar jag som ett undantag. Genren är helt enkelt för stor för att ignoreras på konsoller.

Utöver dessa onlinespel kryper två strategi-baserade titlar in på plats 20 – Spore och The Sims 2: LiL. 3D-spel och strategi alltså, ungefär som Christer beskrev det 1992.

När det gäller spelkonsollerna hittar man antingen sådana spel som är givna för handkontroll (sportspel, bilspel, actionspel) eller sällskapsspel (Singstar, Guitar hero). Spel som i regel är lätta att plocka upp och lagom intuitiva. Återigen helt i linje med Christers beskrivning av enkla, häftiga actionspel.

Har vi då gått varvet runt efter 17 år eller har det alltid sett ut så här? Jag skulle nog vilja påstå att Sonys Playstation var den konsoll som under några år bröt detta mönster. Man satsade på en äldre publik med spel som Resident evil och Metal gear solid vilket även gjorde att många spel som traditionellt inte ansågs passa konsoller kom i Playstationversioner. Äventyrsspel som Broken Sword var ett exempel. Ett annat var strategispel. Jag minns hur jag oförstående såg på när svågern spelade igenom Command & Conquer på Playstation med en handkontroll!

Mot slutet av Playstations levnadstid och kanske framförallt under Playstation 2 hade de äldre köparna blivit ännu äldre och börjat få stadiga inkomster som tillät dem satsa mer på spel än vad deras föräldrar hade gjort. Helt plötsligt började tillbehör sälja som aldrig förr. Dansmattor, specialdesignade handkontroller och mikrofoner började sälja in en helt ny typ av spel. Att dessa sedan kunde kosta över tusenlappen verkade inte spela någon roll.

Under min tid i leksaksbutik i mitten på 90-talet minns jag till exempel hur det släpptes en trådlös golfklubba som gick att använda i vissa golfspel. Den var gjord av metall (järnfemma?) och ordentligt påkostad, men framför allt fungerade den som en dröm. Men med en prislapp på 600-700 (om inte mer när den var helt ny) förblev den osåld under alla år vi hade den på hyllan. Detta trots att massor av kunder var intresserade och att ingen som provade den var missnöjd.

Den största anledningen till detta var förstås att de som höll i plånboken då tillhörde en generation som såg helt annorlunda på spel än vad vi gör idag. För dem var det illa nog att spelen kostade runt femhundra, ett tillbehör som kostade mer än spelet var förstås helt otänkbart. Det var antagligen ytterligare en bidragande orsak till misslyckandet med Megadrivens expansioner (32X, Mega-CD). Men det där förändrades alltså i takt med Sonys intåg och i takt med att en generation sakta växte upp.

Idag är de där dyra tillbehören lika givna inköp som ett nytt GTA-spel, men bara på konsoller. PC-spelarna har fått en enorm utveckling vad det gäller möss och tangentbord men i regel stannar tillverkarnas utvecklingslusta där. Så för att besvara min tidigare fråga kan i alla fall jag konstatera att vi har gått varvet runt nu. Vi är om vi använder ett generaliserande filter tillbaka i Christer Rindeblads analys av läget 1992. Om det är bra eller dåligt låter jag vara osagt. Jag tycker bara att det är intressant att jämföra då och nu. För hur ska vi annars kunna bedöma framtida spel om vi inte kan analysera det som har varit?

Reaktioner, åsikter och kommentarer mottages i kommentarsfältet!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *