"Vi som satt med Atari 2600, C64, Amiga och Nes var en slags pionjärer vad det gäller spelande."
"Vi som satt med Atari 2600, C64, Amiga och Nes var en slags pionjärer vad det gäller spelande."

Enligt amerikanska ESA var 75% av de amerikanska TV-spelarna 2007 över 18 år. Den genomsnittliga spelaren var 35 år och hade spelat TV- och datorspel i 13 år. Den amerikanska ”gamern” föddes alltså i samband med Playstation och i viss mån Nintendo 64.

I Sverige är siffrorna liknande även om det är svårt att jämföra eftersom undersökningarna som ligger till grund för statistiken har ställt olika frågor. Medelåldern på den svenska spelaren är 33 år. 41% av oss har spelat i mer än 10 år.

Det som går att säga med viss säkerhet är i alla fall att den genomsnittlige spelaren börjar närma sig medelåldern. Hänger man på spelsajter, bloggar och forum får man annars intrycket att spelarna domineras av yngre förmågor men det är alltså skönt att se att man inte är ensam, för ska jag vara ärlig känner jag mig ofta gammal.

Hur många som spelar retrospel någorlunda regelbundet verkar det dock inte finnas några siffror på. Det skulle förstås vara svårt att mäta. Hur många sitter till exempel med en Nintendo 64 eller ett Megadrive i garderoben som man tar fram någon gång då och då? Hur många har minst en emulator installerad på sin dator som man kör igång ibland? En del spelar mer, en del spelar mindre men skulle en undersökning göras gissar jag på att en förvånansvärt stor andel faktiskt spelar retrospel i någon utsträckning.

För en tid sedan hamnade jag i en ordväxling om varför jag spelar mycket retrospel och varför det har blivit ett begrepp. Jag tror att det fram tills för ett par år sedan delvis var en generationsfråga. Vi som satt med Atari 2600, C64, Amiga och Nes var en slags pionjärer vad det gäller spelande. Spelbranschen var dessutom på många vis mer överraskande och mångsidig på den tiden. Tillsammans med nyhetens behag gav det fantastiska minnen som många vill återvända till. Där någonstans på 8 eller 16-bitarsnivån sattes min utgångspunkt när det gäller att betrakta spel. Jag minns pixlarna och de gav mig en helt annan toleransnivå och även om grafikfokuseringen var minst lika stor då hjälpte det mig att se spelet under det grafiska skalet.

Dagens yngre spelare kom in på banan mycket senare och har svårare att ta till sig grövre visuella ting. För ska jag sticka ut hakan vill jag påstå att grafiken är det överlägset största hindret för att kunna avnjuta äldre spel, även om det utvecklingen även gått framåt på andra områden. Det finns massor med skatter att upptäcka bland äldre spel och det som står i vägen är i första hand pixelproblemet och jag förstår att det därför kan vara lätt att förkasta retrospel av just den anledningen.

Något som däremot är knepigare för mig att greppa är att därifrån ta steget till det förakt för retrospel, och i förlängningen dess spelare, som man kan se och höra i så många läger. Även om mediumen, eller konstformerna om man så vill, inte går att jämföra rakt av så undrar jag ofta varför inte äldre filmer eller gammal musik utsätts för samma behandling? Visst finns det alltid de som inte klarar av att se en svartvit film, eller tycker att Star Treks usla effekter och dekor gör serien överskattad och osebar, likväl som många inte fattar hur man kan lyssna på ”simpel” rock’n roll när det finns band som Nightwish och Velvet revolver. Men bortser man från pre-pubertala sandlådekrig ser man aldrig den brist på respekt som retrospel utsätts för.

Det här håller tack och lov på att ändras, mycket tack vare saker som Virtual console och PSN. Och även om retrospel aldrig kommer att bli ”mainstream”, vilket är helt i sin ordning, så ställer jag fortfarande frågan: När slår retrospelande igenom på allvar? Tittar man utomlands tar man i spelpressen ett seriöst och samlat grepp på företeelsen. Amerikanska IGNs poddradio Retrocity var länge en favorit och de flesta större spelsajter har en seriös retroavdelning. I England har man Retro gamer, en hel tidning dedicerad till retrospel. Respekten för genren lyser igenom redan på omslaget där man kan läsa ”Old!” i ena hörnet av varje nummer. I Sverige handlar det fortfarande alltför ofta om rosenskimrande minnen återberättade med nostalgisk svulstighet, även om man i ärlighetens namn börjar bli bättre på området.

Så lika mycket för att jag brinner för spel generellt och att jag älskar att skriva så kom Retroguiden till för att hjälpa till att täcka upp det hål som fanns i medielandskapet när det gäller retrospel. För håller man ett öppet sinne så finns det minst lika mycket att upptäcka bakåt som framåt. Och inte minst får man en större förståelse för, och insikt om, det som kommer framöver. Därför spelar jag så mycket retrospel, därför skriver jag om retrospel och därför hoppas jag att 2009 blir året när retrospelande slår igenom på allvar.

Comments

  1. Jag log när jag läst krönikan. Anledningen var att även om det är sant att genomsnittssåldern har ökat bland gamers, så var många argument gamla. Ded fanns redan på 90-talet. Branschtidningen Edge, en av få speltidningar från den tiden som lever, recenserade alltid gamla spel där man talade om att grafik inte var allt.

    För övrigt en kul och välskriven blogg!

  2. Jag vet inte om det var ett argument så mycket som det var ett iakttagande. Grafik har varit en stötesten i alla tider. Att ett argument eller en poäng är gammal gör det inte automatiskt mindre aktuellt. Dessutom är det en väldig skillnad på gamla vs nya spel då och nu.

    Jag tackar för berömmet och hoppas du återkommer!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *