Namn: Mario Party 3
Utgivare: Nintendo
År: 2001
Plattform: N64
Genre: Strategi
Traderapris: c:a 150-250kr

Börjar du tröttna på Guitar Hero och andra sociala spel? Saknar du tiden när man spelade brädspel med tärningar? Då kanske du ska gå tillbaka i tiden lite och titta närmare på en av de mer udda Mario-serierna som kommit från Nintendo. Mario Party 3 var den sista och bästa MP-titeln till den gamla Nintendo 64.an, och det bjuder på timme efter timme av underhållning. Men bara så länge man är fler än en som spelar.

Hudson Soft, ett japanskt företag som började med att sälja telecom-produkter på 70-talet, är för den äldre generationen kanske mest känt för Bomberman i olika inkarnationer samt Wonder Boy-klonerna Adventure Island, men de yngre Nintendo-spelarna lär knappast ha undgått att höra talas om företagets framgångsrika Mario Party-serie. Den senaste är Mario Party 8 för Wii.

Mario Party kan enklast beskrivas som en blandning av traditionella sällskapsspel och tv-spel. Det hela utspelar sig på en spelplan (det finns fyra att välja på) där deltagarna slår tärningar och vandrar runt så många steg som tärningarna visar. Målet är att samla på sig så många stjärnor som möjligt. På i stort sett varje position på spelplanen händer det något. Allt ifrån att man får några mynt (dessa används till att köpa stjärnor och olika tillbehör), till effekter som påverkar dig eller dina motståndare på positiva eller negativa sätt.

Efter varje omgång får man spela ett litet minispel med eller mot varandra. Detta är Mario Party-spelens ryggrad och vad som gör spelen så underhållande. I MP3 har man klämt in 70 olika mini-spel och de är faktiskt förvånansvärt varierade. De spelas antingen alla mot alla, 1 mot 3 eller 2 mot 2. Dessutom finns det minispel för endast en person. Dessa går oftast ut på att vinna ett bonusföremål eller öka på sin pengaskörd.

Att beskriva alla minispel skulle ta upp alldeles för mycket tid och plats då väldigt många är baserade på enkla koncept men ändå väldigt speciella i sin utformning. Ett exempel är hästkapplöpningen där man istället för vanliga hästar använder gunghästar och dessutom måste hålla koll så att man inte får för hög hastighet. Andra exempel är en simtävling där man jagas av en jättefisk och måste ducka för minor, en stressig Tetris-variant med några udda inslag och ett fiskespel där en spelare ska försöka fånga de andra tre som för tillfället fungerar som fiskar. Det finns verkligen något för alla och är man riktigt usel på ett minispel dyker det oftast upp ett annat som man kan ta revansch i.

Grafiskt och designmässigt är spelet puttenutt-trevligt som bara ett Mario-spel kan vara. Trots att spelet utvecklats av Hudson Soft har man inte tappat den moderna Mario-stilen som introducerades i Mario 64. Det går inte att ta miste på vad som är vad och de få effekter som förekommer i spelet är snyggt gjorda. Samma sak gäller för ljudet. Det finns ljudeffekter till allt som händer i spelet och varje spelbar karaktär har några röstsamplingar som spelas upp när de gör något. Det är inte speciellt modernt eller högupplöst men det behöver det inte vara heller i ett sådant här spel.

För det är knappast ljud och grafik som är i förgrunden. MP3 handlar bara om ren och skär spelglädje och multiplayer-action. Utvecklarna hos Hudson Soft har fått använda sin fantasi till max och med tanke på resultatet har de lyckats förbluffande bra. Att hitta på så pass många minispel utan att de känns upprepande är ganska imponerande. Då bör man också ha i åtanke att man i MP3 skrotade alla tidigare minispel i serien och designade 70 stycken helt nya.

Mindre imponerande är att det blir ganska långa väntetider i spelet. När man gjort sitt drag ska varje motståndare göra detsamma. Dessa kan, förutom att slå tärningen och gå alla steg, få spela ett minispel på egen hand eller utföra något annat tidsödande innan det är dags för nästa spelares tur. Det händer helt enkelt något hela tiden, men det är inte speciellt kul när man sitter och tittar på någon annan som spelar. Därför fungerar MP3 bäst när man är flera mänskliga spelare och kan sitta och häckla eller heja på varandra, detta trots att en av nyheterna i MP3 är ett berättelsebaserat en-spelarläge. För hur roligt är det att häckla en datorkontrollerad motståndare egentligen?

MP-spelen passar lika bra på förfesten som familjekvällen. Har man tröttnat på Monopol, Risk eller de andra sällskapsspelen och finner Singstar och de andra digitala spelen lite tjatiga är Mario Party perfekt att plocka fram och plugga in, jag har svårt att föreställa mig att man inte skulle falla för det här konceptet när man väl provat det. Så länge man är minst två spelare spelar det inte så stor roll vilken version man väljer.

MP3 kan vara svårt, och dyrt, att få tag på idag eftersom det var det sista spelet som släpptes till N64 på den europeiska marknaden. Så hittar du någon av de tidigare delarna är de absolut inte dåliga val.

EFTERTANKEN

Eftersom Mario Party är ganska ensam på marknaden i sin genre kan man lätt tro att det är unikt men faktum är att det finns andra spel som bygger på samma idé av minispel. Ett av de bättre försöken är faktiskt svenskt. PC-spelet Teazle gjordes av utvecklaren Aniware 1997, alltså några år innan det första Mario Party kom ut. De är kanske mest kända för sin Backpacker-serie men enligt Aniwares Stefan Gadnell är Teazle det bästa spelet företaget åstadkommit.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *