Intervju med Retroguiden.se-grundaren Thomas Helsing

Text: Tobias Johansson

 
 

Thomas Helsing. Skribenten på Retroguiden.se.
Thomas Helsing. Skribenten på Retroguiden.se.

I JUNI 2008 VAR ÖREBROAREN THOMAS HELSING slutligen färdig med sin idé. Han skulle skapa en blogg, eller en webbplats, där han gjorde genomgångar av ”gamla” spel; spel skapade någonstans mellan 1970-tal och mot millennieskiftet, men utan det förhatliga nostalgiska filtret. Retroguidens viktigaste syfte skulle vara – och är – att han är nyfiken på hur saker blir till. Han ser sig knappast som en spelnörd – snarare som en arkeolog, som metodiskt gräver fram modern spelhistoria och berättar om den så nyanserat och intressant som möjligt.

 
Efter drygt två år och en hel del uppmärksamhet från svenska läsare flyttar han nu in i ett finrum – en egen webbplats, en Retroguiden.se.
 
Här är en jättelång intervju där han reder ut sina tankar kring guiden.

 

Varför sysslar du med retrospelande?

– Kort svar: För att riktigt bra spel aldrig blir gamla! Längre svar: Jag är fascinerad av hur saker blir till, så även spel. Spelbranschen börjar mogna men det känns som att allt för få tar bevarandet av sin historia på allvar.

Om man börjar någonstans, då. Vilket är spelet som du först gillade?

– Showdown in 2100 A.D. till Philips G7000 (mer känt som Odyssey2).

Ibland tänker man att det bara är nördar som sysslar med retro – men du är ju ingen nörd – så varför håller du på med detta?

– ”Nörd” är inget skällsord längre så jag har inget emot det epitetet, men visst finns det dem som är värre nedkörda i nördträsket än jag. Det som utmärker mig bland ”nördar” är förmodligen mitt historieintresse. Precis som jag kan vara fascinerad av bakgrundshistorien till ett föremål på Antikrundan så lockar det mig att få veta mer om specifika spel. Jag tror inte att du kan få en komplett bild av vissa spel utan att förstå hur de kom till.

 
 
 
 

Showdown in 2100 A.D. till Philips G7000 (mer känt som Odyssey2). Ett av världens bästa lir.
Showdown in 2100 A.D. till Philips G7000 (mer känt som Odyssey2). Ett av världens bästa lir.

Vad är dina utgångspunkter när du skriver en genomgång?

– Det finns några punkter jag försöker få med i varje genomgång: 1)  Spelets mottagning när det släpptes. Vad tyckte dåtidens recensenter? 2) Utmärkande saker från spelets utvecklingstid. Var det turbulent? Kom det ur något annat spel? 3) Hur bra håller spelet idag? Finns det anledningar för gamers idag att plocka upp det och spela i konkurrensen från moderna spel. 4) Teknisk genomgång. Egentligen nästan identiskt med vanliga recensioner. Hur är spelets grafik, ljud, spelmotor?

Vad är det du vill berätta med dina genomgångar?

– Om ett spel är värt/inte värt att spela. Det finns spel som är 25 år gamla och som fortfarande har ett spelvärde idag likväl som det finns ett år gamla spel som är rena skräpet. Jag fokuserar på att påminna folk om de äldre spelen. Sedan är det förstås historieaspekten där man behöver veta vad dagens moderna spel kommer ur. Att förstå ursprunget är också att förstå var spel  är på väg.

 
 
 
 

Super Mario. Bra spel.
Super Mario. Bra spel.

Fattar inte hur du orkar du kika på gamla spel och skriva om dem.

– Att spela är roligt! Att forska om spel och sedan skriva ned det är roligt! Och just känslan av att inte veta vad för information som döljer sig runt hörnet när jag börjar titta närmare på ett spel är motivation nog även när spelet i sig inte råkar vara så roligt!

Fuskar du aldrig och använder en walktrough?

– Oj, jag fuskar ofta! På många olika sätt. Ibland kan det vara av vikt att se slutet av spelet eller uppleva en bana långt in. Och för att en spelgenomgång inte ska ta en evighet händer det att jag fuskar mig fram till denna info. Detta är heller inget ovanligt bland recensenter varken förr eller nu. Det händer från och till att spelbolagen skickar med kompletta lösningar till sina recensions-ex för att recensenten ska få en så bred bild av spelet som möjligt. Därmed inte sagt att jag fuskar i varje spel. Det sker oftare i de sämre än i de bra.

Vilket är det bästa retroliret och varför?

– Det går inte att plocka ut ett spel. Inte ens i varje kategori. Visst kan jag fortfarande säga ibland att Speedball II är världens bästa sportspel, eller att Super Mario bros är plattformsspelens plattformsspel, men hur kan man egentligen jämföra? Dessutom är vad som är roligt ofta en stundens ingivelse. En van läsare av Retroguiden vet att jag inte talar om för läsarna vad som är bäst, jag ger dem bara tips och vägledning kring vad som är bra och vad som inte är det.

 
 
 
 

Speedball 2. Mycket bra retrospel!
Speedball 2. Mycket bra retrospel!

Varför skapade du Retroguiden?

– Ursprungligen därför att ingen annan skrev om det här på svenska. Innan jag drog igång Retroguiden plöjde jag den svensktalande delen av nätet och hittade ingen som skrev om det jag ville läsa. Hittade man någon blogg så var den generellt antingen skriven genom ett nostalgi-filter eller så tröttnade författaren efter ett par månader. Jag har hållit på sedan 2008 och jag är mer motiverad än någonsin. Dels för att jag ser hur medielandskapet förändrat inställningen till retro till det bättre under de här åren, men också för den feedback och den uppskattning jag fått för det arbete jag lagt ned.

Vilka delar i retrovärlden handlar den här bloggen om?

– Nästan alla! Jag försöker täcka såväl spel som deras utvecklare samt förstås den tekniska sidan; som gamla spelplattformar, och företag som utvecklade spel.

När du tar dig an ett nytt spel, vad är det första du tänker på?

– Information! Var kan jag hitta information?!

Vad har du för utrustning när du gör en genomgång av ett spel?

– Det beror på vad som krävs. Antingen originalspelet på dess ursprungliga hårdvara, men eftersom min ekonomi är extremt begränsad och jag inte har någon stor finansiär i bakgrunden så är det inte speciellt ofta. Dessutom får man komma ihåg att det finns rena samlare av tv-spel som driver upp priserna på gamla spel. Det vanliga är dock emulatorer och så kallade ROM-filer, digitala kopior av spel. Utöver det använder jag Paint.NET för bildredigering och allt detta sker på min stationära PC.

Varför tror du att Retroguiden.se är intressant för läsare?

– För att det fortfarande är alldeles för få som tar retrospel på allvar i det här landet. Dessutom finns det fortfarande ingen som har den dedicerade, starkt historiska vinkeln som jag har. Retroguiden försöker ge den osminkade sanningen om hur spel kom till. Etablerad spelmedia tenderar att i stället försköna och skriva en starkt vinklad version. Tidningen Levels special-tidningar ”Level Retro” är tydliga exempel på det när man bara skriver om den sockersöta, nostalgiska delen av spelhistorien. Retroguiden ger en mer nyanserad (och korrekt) bild.

Hur borde den svenska scenen se på retrospelande?

– Beror på hur du definierar ”scenen”. Etablerad spelmedia borde lägga undan nostalgifiltret och sluta med den snedvridna historieskrivningen. Alla har vi nostalgikänslor kring spel vi spelade förr, men det finns ingen anledning för journalister att bygga på det. Kritiskt granskande är journalistens uppgift, men tyvärr gäller det allt för sällan spelhistoria. Spelarna där ute, s k ”gamers”, borde vara lite mer öppna för vad ett spel kan vara. Det är sant att spel inte görs med samma grundtankar idag och på samma sätt som förut men det förhindrar inte att de kan ge en bra upplevelse ändå.

Och: hur ser den svenska retrospelsscenen ut?

– Den växer så det knakar! Genom kanaler som Xbox Live arcade och Virtual console på Wii exponeras vanliga spelare allt mer för gamla klassiker. Vad det gäller etablerad spelmedia hänvisar jag till tidigare svar. Saker har börjat förändras men det är en lång bit kvar att vandra innan Sverige är ikapp resten av världen i det här avseendet. Brittiska Retro gamer är definitivt en av förebilderna. Där har man förstått hur detta ska behandlas.

Hur många spel finns det egentligen att gå igenom?

– I databasen på Mobygames.com finns det i skrivande stund 29 776 titlar och det är långt ifrån alla spel som släppts under årens lopp. Sedan klassas en stor del förstås inte som retro, vissa är mer intressanta än andra, somliga är svåra att gräva fram info om och några få är i det närmaste omöjliga att få tag i. Vill man så har man ändå att göra fram till sin dödsbädd med att skriva om spel.

Om du fick välja – vilken är den bästa retroplattformen?

– Jag har faktiskt ändrat uppfattning de senaste åren, mycket därför att jag upptäckt att det var mer nostalgi som gjorde att jag hyllade vissa plattformar. Måste jag välja en idag blir det Amiga/Atari ST. På dessa 16-bitarsplattformar var det som om bitarna verkligen föll på plats. Grafiken nådde någon slags acceptabelt detaljerad nivå. Samma sak med ljudet. Experimentlustan fick härja, ibland väldigt fritt. Mångfalden av spel går inte att jämföra med någon annan plattform. Och tittar man på en så oerhört viktig sak i modern speldesign som narrativ, var det först på dessa plattformar som den verkligen började utvecklas. Givetvis gäller mycket av detta även för andra 16-bitarsmaskiner som Megadrive och Super Nintendo. men dessa maskiner saknade just mångfalden som datorerna kunde erbjuda.

Om man vill köpa retrospel, var ska man vända sig då?

– Det finns många ställen och förutom de för svenskarna välbekanta Tradera och Blocket beror det lite på vad man är ute efter. Någon sida jag verkligen rekommenderar är Good old games som säljer gamla PC-spel helt utan DRM-skydd och till föredömligt låga priser. Annars finns det nätbutiker som Retrozone som säljer en del nytillverkade spel och tillbehör till Nintendokonsoller. Dessutom finns det många etablerade nätbutiker som har en retroavdelning så det är bara att söka runt.

Hm. Du säger att det är ”för få som tar retrospelandet på allvar” – finns det en fara i detta?

– Bra fråga. Den enda egentliga faran jag ser är väl att historien tenderar att bli bortglömd, och bryr man sig inte om det är det väl egentligen ingen fara. Men se det så här: du ser inte filmvetare som skojar bort/eller ignorerar äldre filmer. Du ser inte i samma utsträckning musikvetare som skrattar åt The Beatles påverkan på den progressiva rockmusiken. Så med det i färskt minne, hur sunt är det för spelbranschen med nya förmågor som kommer in och ignorerar det som varit? Ser man inte vad äldre spel har att erbjuda missar man förmodligen en hel del även i nuet. Det är åtminstone min inställning.

Citizen Kane. Genom ett nostalgiskt filter eller som ett betydande kapitel i filmhistorien?
Citizen Kane. Genom ett nostalgiskt filter eller som ett betydande kapitel i filmhistorien?

Spelvärlden är fortfarande ”ung”. Upplever du att man inte tar historien på allvar i spelutvecklingsvärlden? Finns det bra exempel på där man hyllar ”dåtiden” i moderna spel? Du säger att etablerad press blir ”nostalgiska” och direkt ”sockersöta” – kan du utveckla mer om vad du menar? Hur  borde det vara i stället?

– Inom spelutvecklingen verkar det finnas en större medvetenhet om vad som varit. Utvecklarna, skaparna – om jag får uttrycka det så – har idoler bland äldre skapare. De har influenser från det som varit och överlag ser man samma mönster som skapare inom film och musik följer. De tar nog sin historia på allvar. Värre är det med utgivare och de högsta beslutande cheferna. Dessa har allt för ofta bara pengar för ögonen.

– Det finns en drös av exempel på moderna spel som tar historien på allvar. Det allra tydligaste är Capcoms Mega Man 8 som är skapat på modern hårdvara men som i all sin prakt försöker efterlikna 8-bitarsspelen. Detta inkluderar inte bara pixlig grafik och begränsat ljud, utan även buggar som hastighetsproblem och annat som kunde uppstå på konsoller som Nes då det hände för mycket på skärmen samtidigt.

– Sedan kan man förstås räkna upp alla dessa klassiker som fått en ”remake” eller en fortsättning på moderna konsoller. Svenskutvecklade Bionic Commando Rearmed (GRIN) är en sådan titel, Super Mario Bros Wii är en annan. Det har även förekommit hyllningar tidigare i historien. I någon av de senare delarna av Monkey Island-serien kan man sticka in huvudet i ett hål. Det man då ser är en scen från det första MI-spelet, komplett med dåtidens grafik och allt.

– Så spelutvecklarna själva är jag inte så orolig för, även om de allt större budgetarna och de allt färre risktagningarna kan bli ett problem på sikt. Den svenska pressen är något helt annat. Jag kan ta tydliga exempel från 2009. En av de ledande tidningarna i Sverige är Level. I ett nummer 2009 gjorde Oskar Skog en tillbakablick på C64-an. Han valde att sätta in det i en slags historisk kontext genom att berätta om hur företaget och maskinen skapades (vilket är bra) men han valde att parallellt berätta om sin egen uppväxt och vad han och hans polare brukade göra med/om/kring maskinen (vilket enligt mig är sämre).

– Hur ofta ser du en filmtidning skriva om Citizen Cane genom ett drömskt filter som mer förmedlar skribentens känslor från första mötet med filmen i stället för att berätta om filmen och dess historia? Det är klart att man kan skriva genom sitt personliga filter – men det måste alltid vara intressant. Jag ramlar säkert själv i fällan ibland. Vad jag kan ha ett problem med är att skribenterna sätter sig själva och sina upplevelser i fokus när det egentligen borde handla om spelet/filmen. Jag försöker vara närmast klinisk i stället – en arkeolog som letar historia och låter den berättelsen vara i centrum i stället för mina egna upplevelser.

– Jag så när Level skulle släppa sin första påkostade specialtidning på ämnet retro. Man valde ”Tema Nes” till första numret och jag gillade det men jag tyckte kanske att det var lite tråkigt att man släppte det som en polerad minnestidning i stället för en komplett historieteckning över maskinen och hur Nintendo tog över och dominerade tv-spelsmarknaden på den tiden, inte alltid på ett sjysst sätt. I Level-tidningen var alla negativa bitar som omgav företaget på den tiden och kvar var bara alla sockersöta återberättelser av spelupplevelser som skribenterna kunde uppbringa. Givetvis var det kryddat med intervjuer av spelskapare och andra, men även dessa var tämligen välpolerade. Var fanns nyanseringen?

– Tar man ett så enkelt exempel som engelska Retro gamer så inser man snabbt att det fattas en hel del i Sverige idag. Retro gamer ger dig historien på ett underhållande sätt. Svenska skribenter verkar behöva välja ut bitar och köra dem genom ett nostalgifilter innan de tror att det blir underhållande läsning. Kanske är det för många som gått vägen från ”gamerpolarna i soffan” så att man inte fattat att man har en större läsarkrets och ett större ansvar än så?

– Jag tror att jag i dessa haranger fick med lite om hur jag anser att det ”borde” vara. Eller så vet jag inte vad jag talar om. Det är ju inte så att jag har råd att läsa varenda speltidning som ges ut, även om jag kanske borde. Mål 2010: Att köpa åtminstone en speltidning per kvartal för att hålla mig a jour! Haha!

Tänk att man är ung idag – hur tror du att man ser på retrospelande om tio-tjugo år? Finns retro fortfarande kvar som begrepp? Om du själv var ung i dag – hade du tacklat spelvärlden på samma sätt? Har möjligheten att få översikt i dag blivit omöjlig?

– Att få översikt idag tror jag är ganska enkelt. Spelbranschen känns för mig betydligt mer renodlad idag än för 20 år sedan. Detta finns det dock både bevis för och emot. Men översikt? Tänk på detta: Runt 1992 kunde man i princip köpa spel till C64, Spectrum, Master system, nes, Megadrive, Snes, Amiga, Atari ST samt en drös olika maskiner ytterligare. Där hade du problem att få någon överblick. Idag har du i princip 3 konsoller + 2 bärbara om man bortser ifrån den döende PS2.

– Angående ungdomar … Jag tror att man till stor del formas av den värld och tid man växer upp i. Det är mycket därför man kan känna så starkt för ett spel som släpptes för 20 år sedan.

– För min egen person hade nog inte skillnaden varit så stor om jag varit ung nu. När filmintresset höjdes i tonåren sökte jag mig så småningom bakåt och letade i filmhistorien. En av mina absolut favoriter är Citizen Kane helt enkelt för att det är en förbaskat bra film. Samma sak med musik där jag började leta och hittade 1970-talet som ett fantastiskt årtionde vad det gäller hårdrock; Kiss, Rainbow, Alice Cooper. Spel är samma sak! Visst går utvecklingen framåt, men det eliminerar inte möjligheten att du kan hitta guldkorn bland äldre titlar.

– Retrospelande ses nog generellt inte med annorlunda ögon om 20 år tror jag. Det är fullt möjligt att man inte kallar det ”retro” då ord tenderar att få olika innebörd för olika generationer. Dessutom är retro idag ett väldigt odefinierat begrepp. Var går gränserna för vad som är retro?

– Sedan kan jag mycket väl tänka mig att färre av spelen som är retro idag kommer att spelas i framtiden. Detta eftersom dagens moderna spel tillkommit i segmentet. Dock hoppas jag att man överlag har en bättre inställning till korrekt historieskrivning.

När blir du nostalgisk när du spelar?

– Konstigt nog när jag hör välbekant spelmusik. Grafik och spelkänsla är däremot så vitala delar av spel att de extremt sällan framkallar någon sådan känsla. Musik och i viss mån ljudeffekter är däremot det som får mig att minnas specifika situationer när jag spelat spelet. Även s k ”cut-scenes”, intron och liknande icke-interaktiva delar av spel tillåter min nostalgi att ta fart!

Vi rundar av. Med tanke på hur du beskriver spelande ovan, och skrivande om spel – är ”att vara nostalgisk” en förbjuden känsla?

– Det beror lite på situationen och vem du är. Är du ”vanlig” spelare, gamer, får du förstås bli hur nostalgisk du vill, men det är tråkigt om ett (i mina ögon) bra spel blir reducerat till nostalgi när det faktiskt kan vara så mycket mer. Är du däremot journalist och skribent så tycker jag att du har ett ansvar att lägga bort nostalgin när du skriver.

– Det finns forum för sådana texter också. Oftast förmedlas de (inom andra ämnen) genom krönikor, kolumner och liknande. Kanske behöver man tydliggöra dessa saker framöver. Men generellt har du ett ansvar att förmedla en korrekt historieskrivning till dina läsare. Ska du dessutom kallas duktig eller framstående inom ditt gebit bör dina texter vara folkbildande. Inget av detta uppnås genom att skriva nostalgitexter. Tills man blir bättre på detta generellt så kommer nostalgi att mötas med suckar av mig.

Och till sist: kommer det att hända att du blir färdig med Retroguiden.se?

– Ja och nej. Det kan hända att jag känner mig ”färdig” om jag ser att det finns andra bloggar, pocdcasts eller tidningar/sajter som börjat göra det jag gör. Att det finns några som för detta vidare. Ett annat sätt att bli färdig är förstås när jag dokumenterat varenda spel som kan anses vara retro, men det kommer förstås aldrig att hända.