Idag pratas det mycket om Little Big Planet och Gears of War. Fallout 3 och Rockstar är andra spel som höjer ögonbryn och som det slösas superlativ på. Som en liten jämförelse (och för att jag inte riktigt har tid med någon större spelgenomgång) kommer här en kort titt på spel som av en eller annan anledning var omtalade 1988. Ni får fem stycken idag och ytterligare fem imorgon.


Dungeon Master

Det må ha funnits grottutforskande 3D-spel innan Dungeon Master. Men till skillnad från till exempel Wizardry och The Bard’s Tale tillförde utvecklaren FTL strider i real-tid, ett mus-styrt interface och ett inventariesystem där det var minst lika viktigt att hålla ett stort förråd av mat och vatten som det var att samla på sig vapen och nycklar. Några år senare kom Eye of the Beholder-serien och Lands of Lore och utvecklade konceptet, men det var utan tvekan DM som införde störst nytänkande i rollspelsvärlden vid den här tiden.



California Games

I ett försök att spinna vidare på framgången med Summer Games några år tidigare vände man blicken mot den amerikanska västkusten och de strandsporter som börjat bli populära där. Resultatet blev multi-sportspelet som toppade alla andra multi-sportspel, inklusive Epyx egna. Enkla att lära sig men grymt svåra att bemästra blev CG:s soliga strandgrenar tidlösa klassiker som lät sig portas till andra maskiner och spelas av nya spelare långt efter att konkurrenterna hamnat på hyllan.



NetHack

Visst var Rogue och Hack före men för att hålla oss inom temat för den här genomgången får NetHack stå som modell. Spelet saknar all form av konventionell grafik och förlitar sig helt på att visa grottsystemen med Ascii-tecken. Ordet Net i titeln kommer sig av att utvecklingen av spelet koordineras över nätet, och Hack kommer från sin närmsta föregångare som hette just Hack och i sin tur anspelade på spelformen Hack ‘n’ Slash. Ett spel som hämtat mycket inspiration från NetHack är Diablo som snart kommer i ny version. Trots att spelet saknar så väl grafik som mus-styrning har det en stor skara fans som följer varje uppdatering av spelet än idag.



Zelda II: The Adventures of Link

10 månader efter det första Zelda-spelet var förväntningarna enorma. När Zelda II slutligen kom visste tusentals Nintendo-ägare inte vad de skulle tro. Istället för det klassiska Zelda-konceptet med action sett uppifrån fick man ett sidoscrollande action-spel där friheten var begränsad, spelkontrollen försämrad och svårighetsgraden avsevärt mycket högre. I jämförelse med föregångaren var Zelda II en stor besvikelse och det skulle dröja över 4 år innan Nintendo återställde Zelda-seriens rykte med Zelda III till SNES.



R-Type

Shoot’em ups i rymdmiljö var gamla nyheter när R-Type återigen satte genren på spelkartan. Efter en enorm succé i arkadhallarna portades spelet till dåtidens spelplattformar och det är ingen tvekan om att Master System-versionen var den bästa. Precis som många andra spel av den här typen fanns det olika vapen och sköldar att uppgradera skeppet med efter vägen men det som gjorde spelet mer unikt var utformningen av banorna. Grafiskt sett såg de närmast organiska ut och influenserna från H.R. Giger är uppenbara. Istället för att fylla dem med scriptade fiender som rörde sig i olika formationer á la Space Invaders gjorde man delar av banorna till levande hot mot spelaren. Det var ingen steril metallvärld man flög i, det var något levande och hotfullt. Till skillnad från NES:ens Gradius fick man förlita sig mer på strategi och reflexer än att memorisera fiendens attackmönster.

Comments

  1. Själv var jag helt frälst i Dungeon Master och såg otroligt framemot uppföljaren där du dessutom kunde skapa din egna hjälte med bild och allt!

  2. Själv har jag alltid föredragit Links andra äventyr framför det första. Visst, en del av inslagen är långt ifrån klockrena men palatsen är oerhört underhållande och det mesta känns fräscht och innovativt även idag faktiskt.

  3. Nja, ”Innovativt” är ett ord jag tycker att man ska vara försiktig med. Helt klart är iaf att Zelda II var en besvikelse i västvärlden. Försäljningssiffrorna i Japan var i paritet med Zelda I, men i Europa och USA gick den betydligt sämre. Förmodligen hade det klarat sig bättre om det inte varit ett Zeldaspel. Men mottagningen av spelet var mer eller mindre negativt 1988, och det var det den lilla tillbakablicken skulle koncentrera sig på.

  4. Jo, inget snack om saken där. Uppföljaren var en besvikelse rent faktamässigt sett. Men min personliga åsikt är av en annan typ iofs. 😉

    Jag spelade nämligen om det rätt nyligen och blev överraskad över hur kul spelet fortfarande är. Trean är såklart i en klass för sig men jag känner att kritiken mot Zelda II många gånger känns lite orättvis.

    Det är inte fantastiskt men ligger ändå i mitt tycke och nosar på gräddan av spel som släpptes till formatet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *