Namn: Pokémon Red, Blue
Utgivare: Nintendo
År: 1999
Plattform: Game Boy
Genre: Rollspel/Strategi
Traderapris: c:a 20-30kr

Samlandet är nog en av de äldsta drifterna människan har. En av de tidigaste samhällsformerna bestod till exempel av jägare och samlare. Hoppar vi fram till modern tid hittar vi mer relevanta paralleller i de filmstjärnebilder som man fick i kolor, chokladpaket och annat på 30-talet. Hockeybilder är förstås ett annat stort samlarintresse. Men under 90-talet stod det klart att det inte räckte att bara samla.

När kortspelet Magic the Gathering kom 1993 kombinerade man för första gången samlarintresset med nöjet att kunna använda sina samlarobjekt. Spola fram tre år och kombinationen av samlande och nöjaktigt spel tar steget till det digitala formatet för första gången. Men det frö som växte och blev Pokémon såddes faktiskt redan under tidigt 70-tal.

Enligt populär nutidshistoria föddes idén om Pokémon i skaparen Satoshi Tajiris barndom i en av Tokyos förorter. Den unge Satoshi brukade spendera tid i skog och mark där han fångade olika sorters småkryp och sedan såg dem utvecklas. I vuxen ålder startade han 1991 sitt eget spelföretag, Game Freaks, och började arbeta på vad som skulle bli Pokémon Red och Blue. Det sägs att när han såg linkkabeln till Game Boy för första gången så föreställde han sig barndomens småkryp som kilade fram och tillbaka genom kabeln. Satoshi vägrade dock släppa spelet förrän han var helt nöjd och därför dröjde det fem år innan det äntligen nådde butikshyllorna.

Vid tiden för spelets release i Sverige arbetade jag för en rikstäckande leksakskedja. Vi fick som vanligt förhandsinformation om hur populärt Pokémon var i Japan men det kunde ändå inte förbereda oss på det enorma intresse för Pokémon som faktiskt uppstod i Sverige. För första gången hade vi ett spel som växte till ett fenomen där man snart kunde hitta Pokémonloggan och olika monster på allt ifrån handdukar till spel och actionfigurer. Inte ens Mario hade rönt en så pass stor framgång i kringprodukter.

Som spelhistoriskt fenomen är alltså Pokémon högintressant. Som spel har jag dock lika svårt att fastna som när jag provade spelet första gången för nio år sedan. Man får som spelare en Pokémon att börja med och sedan ska man utforska den lilla världen för att kunna hitta och fånga så många som möjligt. Detta gör man genom en inte helt enkel procedur där man inleder strid mot den man vill fånga, ser till att försvaga den för att sedan försöka fånga den med en så kallad Pokéball. Det är inte så lätt alla gånger. Är din Pokémon för stark kanske den besegrar det tilltänkta samlarobjektet innan du får en chans att fånga det.

I spelet finns det 150 stycken Pokémon men några av dessa är unika för den blå respektive den röda utgåvan. För att få samlingen helt komplett var man därför tvungen att genom linkkabeln koppla upp sig mot en kompis spel och byta till sig de Pokémon man saknade. Om nu inte kompisen hade fel färg förstås, för då satt man i samma båt.

Spritt över spelvärlden finns dessutom andra datorstyrda samlare som du kan utmana. En del av dessa finns på gym där du kan vinna medaljer genom att besegra varje gymledare. Dessa medaljer leder en sedan fram till de fyra elitledarna som är spelets främsta Pokémontränare. Besegrar man dem når man spelets huvudmål och blir utnämnd till världens bästa Pokémontränare.

Detta låter både enkelt och varierat på pappret men i verkligheten är det bedövande trist. Att gå in i strid med sina Pokémon kan efter ett tag vara en ganska tidskrävande syssla, dessutom kan man hamna i strider där ingen av kombatanterna kan vinna vilket är lite irriterande. Trots att samlaren i mig är nyfiken på vad jag kan hitta runt hörnet är striderna alldeles för simpla och enformiga för att bjuda en tillräcklig utmaning som håller intresset vid liv. Men jag inser ändå spelens attraktion på människor och även om de senare spelen i serien är mer avancerade kommer orginalen säkert att tilltala de redan frälsta. Frågan är bara om det är någon av dem som missat Pokémon Red och Blue?

EFTERTANKEN

Sedan ett antal år tillbaka lever Satoshi med diagnosen Aspbergers syndrom. Medarbetare på Nintendo beskriver honom som otroligt kreativ men tillbakadragen och excentrisk. Jag kan inte undgå att undra om Pokémon hade blivit vad det är om inte Satoshi haft denna sjukdom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *