Namn: Psycho Fox
Utgivare: Sega
År: 1989
Plattform: Master System
Genre: Plattform
Traderapris: c:a 100 SEK
Det är inte alls omöjligt att Psycho Fox var världens snabbaste TV-spelsfigur innan Sonic gjorde storstilad entré på Segas plattformar, för det här spelet går stundtals väldigt fort. Spelet blandar friskt bland ingredienser från bland annat Super Mario och Wonder Boy och det är just blandningen av spelstilar som gjorde att det här spelet inte nådde sina konkurrenters storhet.
Psycho Fox är baserad på NES-titeln Kid Kool and the Quest for the Seven Wonder Herbs och följdes upp med det mediokra Decap AttackMegadrive. Figurerna och omgivningarna i spelen skiljer sig men animeringsstilen och spelkontrollen är identiskt. Men den bästa titeln av de tre är utan tvekan Psycho Fox.
Med 21 banor uppdelade på 7 världar finns det en del att utforska. Inte nog med att världarna varierar, man har också 4 spelbara karaktärer att välja mellan. Förutom titelns räv är det en flodhäst, apa och en tiger som man växlar mellan när man behöver någon specifik egenskap som att hoppa högre eller springa fortare.
I likhet med Wonderboy finns det ett antal ägg utefter banorna som man kan knäcka för att hitta bonussaker. Bortsett från att en del fiender kan gömma sig i äggen är innehållet alltid användbart. Den kanske viktigaste är en svart fågel som följer med en tills banan tar slut eller tills man blir träffad av en fiende. Förutom att skydda spelaren från en träff används fågeln som ett kastvapen. Likt en bumerang kommer den alltid tillbaka, oavsett var på banan man befinner sig.
På pappret är Psycho Fox ett stabilt plattformsspel med en del egna bidrag till genren. Men spelet hade en del problem som gjorde att det aldrig blev riktigt populärt hos den stora massan. Vad Psycho Fox led, eller lider, av är att det egentligen är två spel i ett. Två spel som dessutom inte passar ihop.
Å ena sidan har man ett snabbt spel som faktiskt kan mäta sig med Sonic i sina bästa stunder. Å andra sidan har man en bandesign som kräver metodiskt hoppande i ett betydligt makligare tempo. Resultatet av detta är att just som ens figur fått upp farten måste den tvärstanna. Antingen automatiskt för att ett hinder dykt upp, eller på ditt kommando för att inte springa rakt in i något monster.
Ett annat problem med spelets mekanik är den tid det tar att få upp farten eller sakta ned. I det sistnämnda fallet handlar det om att man har så lång bromssträcka att man ofta kolliderar med fiender fastän man har sett dom i god tid. När det gäller den tröga accelerationen uppstår problem eftersom man knappt kan hoppa framåt eller bakåt utan att ha fart med sig. Har man därför stannat på en plattform är det bäst att det finns utrymme så att man kan ta fart för att kunna hoppa över till nästa. Annars lär man ramla ned mitt emellan. Det här är förstås saker man lär sig att hantera hyfsat efter hand, men det gör spelet så otroligt mycket svårare. När man dessutom bara har tre liv och inte kan spara spelet kan det framstå som nästan löjeväckande svårt, speciellt om man inte har hundraprocentig disciplin.
Det är mer än en gång som jag har kastat in det i ett hörn och svurit ”aldrig mer”. Men så kommer suget sakta tillbaka och jag lovar mig själv att gå försiktigt fram med full koncentration. För det finns så många överraskningar som spelet har att bjuda på, inte minst de fantasifulla bossarna som väntar i slutet av varje värld.
Så trots alla negativa saker finns det någonting i Psycho Fox som lockar ändå. Det slår inte Super Mario i spelkontroll, och det är inte riktigt lika snabbt som Sonic. Det kanske inte heller når upp till Wonder Boy-spelen på Master System, men det har tillräckligt med egna idéer och infall för att vara en plattformstitel värd namnet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *