QuestForInfamy_01

retroguiden_betyg_08Roehm är en man med tveksam moral, en vass tunga och en förmåga att hamna i trubbel. Efter att ha gjort ett nattligt besök hos den lokala baronens dotter tvingas stackars Roehm fly undan faderns vrede. Så småningom hamnar han i den lilla byn Volksville där han genast blir indragen i både det ena och det andra och det är ungefär där spelaren tar över. Det som sedan utvecklar sig känns som en tidsresa tillbaka till Sierra-äventyrens storhetstid. Det är humor, äventyr och makabra sätt att dö för hela slanten och som gammal Sierra-fan älskar jag varje minut med spelet.

 

För Quest for Infamy flörtar inte bara med äventyrsspel från förr. Det räcker inte heller att beskriva det som en homage till de gamla Sierra-spelen. Det är faktiskt inte ens rättvisande att säga att det är ett retroinspirerat spel, ända ned till minsta pixel. Det här spelet är nämligen så mycket mer retro än det mesta jag sett passera förbi de senaste åren. De flesta spel som tar avstamp i det förgångna brukar åtminstone hitta områden där de kan inkorporera moderna saker. Här har Infamous Quests nästan gått åt andra hållet då spelet verkar vara hämtat med tidsmaskin. Inte ens moderna upplösningar går att utnyttja. Så ska vi dela ut pris till spelet som är mest retro vinner Quest for Infamy överlägset. Frågan är bara om det är odelat positivt? Låt oss se…

QuestForInfamy_02Spelvärlden är uppbyggd av ett antal skärmar och man förflyttar sig från en skärm till en annan genom att styra Roehm mot skärmens kanter. Det som skiljer det här från äldre spel är att det är så mycket större. Ett problem som dock kvarstår är att det fortfarande är rekommenderat att rita en karta på egen hand. I städerna går det väl an att lära sig att hitta efter ett tag men ute på landsbygden blir det snäppet värre. Här och där finns föremål att plocka upp (eller köpa) och det dröjer inte länge innan jag har ett ganska välfyllt förråd av saker jag inte har en aning om vad jag ska använda dem till. Bortsett från pusslen är kanske detta det enskilt största problemet speldesigners i genren har brottats med genom åren och Infamous Quests verkar inte ha haft några nya idéer.

Eftersom det här är en RPG-hybrid har Roehm ett antal färdigheter som kan förbättras (genom att man utnyttjar dem) varav några är ämnade för strid. Sådana sker lite slumpartat och kan undvikas om man hinner springa ut ur bilden innan striden aktiveras. Hela RPG-biten känns lite underutvecklad. Flera av färdigheterna känns rätt meningslösa så vida man inte väljer tjuv som yrkesval och vill man kan man träna upp en färdighet i det oändliga genom att ha tålamodet att använda den om och om igen. Stridsfärdigheterna är undantagna och betyder väl lite mer i sammanhanget men som helhet saknas det eftertanke i designen. Striderna är heller inget att bli exalterad över. De är turbaserade och man har ett par sekunder på sig att välja mellan att svinga, hugga eller stöta med sitt svärd. Dessutom finns ett fjärde val i form av parering. Ibland lyckas man skada fienden och ibland går det så illa att ett utfall ger skada på en själv. Det är ingen katastrof men det är heller inget särskilt spännande stridssystem.

QuestForInfamy_09De här sakerna är dock överkomliga. Jag hakar istället mer upp mig på att spelet är så fruktansvärt grabbigt. Huvudpersonen är man och en stor del av skämten anspelar på myten om mans- och kvinnoidealet. Trodde man möjligen att ett spel om dekadent moral inte går att göra på något annat sätt än med en man i huvudrollen och lättklädda kvinnor att interagera med? Då har man verkligen svalt de cementerade könsrollerna ordentligt. Ett enkelt första steg bort från det där kan vara att ge oss möjligheten att välja kön på protagonisten men detta är alltså inte möjligt. Således har man även tagit med sig en gammal kvinno/mans-syn i tidsmaskinen och den fungerar inte alls lika bra idag.

Men problemet är förstås inte så enkelt och det finns mer än ett sätt att se på saken. Det går att argumentera för att spelet bör sågas för en riktigt usel kvinnosyn. Det går också att argumentera för att det i själva verket har en god kvinnosyn med tanke på alla starka kvinnokaraktärer. Samma diskussion och argument har lagts fram om Leisure Suit Larry-spelen där skaparen Al Lowe hävdar att kvinnorna är de starka karaktärerna med makt som ständigt avvisar och förlöjligar den desperate Larry. Nu är inte Roehm någon loser som Larry, men många kvinnor i spelet är helt klart hans jämlike så det ligger kanske något i det.

QuestForInfamy_04I övrigt kan man märka av den låga budgeten på ljudsidan. Rösterna är för det mesta roliga och musiken pendlar mellan trivsam och smått fantastisk. Problemet ligger i själva ljudkvaliteten som varierar en hel del. Det är olika volym på röster, en del låter burkigt medan andra framstår desto krispigare. Jag påverkas inte nämnvärt av detta då allting hörs klart och tydligt men jag kan för den delen inte heller säga att det är bra. En annan detalj som påverkar mig mer är att jag måste klicka bort varje replik med musen. Det innebär ett irriterande hamrande på musknappen i långa konversationer och stör flytet i spelet lite grann.

Så å ena sidan är det smått magiskt att vandra omkring i ett spel där nästan inget hänt sedan det glada 90-talet. Å andra sidan innebär det att man måste stå ut med några av 90-talsspelens mer irriterande saker och det skapar ett dilemma för mig när det blir tid för omdöme och betygsättning. Till slut kan det bara bli en kompromiss. Jag ger Quest for Infamy en stark rekommendation, men bara till de som vet med sig att de kan ladda in ett klassiskt Sierra-spel och fortfarande avnjuta det rakt av. Till alla andra blir det det vanliga rådet att testa demot och kolla in lite Youtube-videor. Min egen subjektiva kärlek till det man åstadkommit här genererar i sin tur betygssiffran längre upp och den ska man vara stolta över på Infamous Quests, spelets sämre sidor till trots.

 

EFTERTANKEN

Sierra On-lines grundare och starke man, Ken Williams, skulle förmodligen ha gillat detta när det begav sig under 90-talet men jag är ändå tveksam till om han skulle ha satsat någon större summa pengar på Quest for Infamy. Ken var nämligen en stor fan av att bryta ny mark och det är väl en av få saker spelet inte lyckas med. Allt annat är dock mitt i prick – från de oväntade och brutala sätten att dö till en humor som jag ser allt för sällan nu för tiden.

retroguiden_understreckare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *