Retrospelsmässan 2010

Hade jag skrivit detta när jag kom hem utpumpad, sent på lördagskvällen, hade det förmodligen blivit en lång harang om mina vedermödor för att överhuvudtaget nå fram till Retrospelsmässan. De som följde min Twitter-rapportering vet att jag syftar på inställda tåg, inställda ersättningsbussar, försenade ersättningståg, spårarbeten och timslånga köer. Men det var ju inte om det den här texten skulle handla om, dock påverkade denna resa både humör och ork.

Kön ringlade långNär jag efter sju sorger och åtta bedrövelser kom fram till Kulturhuset Oceanen ringlade sig en lång kö ut från byggnaden. Det tog runt en timme att ta sig in och jag blev imponerad över besökarnas tålamod, trots att informationen från arrangörerna ut till de köande var obefintlig. Dock verkade tålamodet inte räcka till för att vara social när en man gick förbi med sin hund och nyfiket undrade vad alla köade till. Han möttes av kompakt tystnad och besvärade blickar i marken och han gick snabbt vidare, säkert undrande vad det var för konstiga människor.

Lokalen man hade ordnat fram var så full den kunde bli när jag kom in vid lunchtid. Det hade ganska snabbt blivit insläpp på utsläpp enligt gammal fin krogtradition. Värme och tung luft slog emot en när man klev in i själva mässlokalen och nog luktade det lite varm nörd också. Men det var ändå uthärdligt och efter att någon öppnade en terassdörr blev det något bättre.

Rakt fram vid det första mässbordet satt Dataspelsbranschens Martin Lindell och mötte alla besökare med ett stort leende. Förutom en del spel sålde han förstås signerade exemplar av sin bok ”8 bitar på 80-talet: Nintendos marsch in i de svenska hemmen”. Ett exemplar fick följa med i ryggsäcken hem och en recension kommer upp på Retroguiden inom en snar framtid.

Martin Lindell posar

När jag anlände hade man redan hunnit avverka ett par tävlingar. De återstående gick av någon anledning inte att visa på stor skärm varför tävlingarna hamnade hopplöst i skymundan, sedda av några få som lyckades klämma sig tillräckligt nära. Detta var dels på grund av trängseln men också beroende på att man täckt för halva scenen med utställningsbord och montrar.

Zelda-inspirerat NESAtt ta sig ett varv runt i lokalen var ett helt företag i sig men man blev rikligt belönad när man gjorde det. Överallt fanns något att stanna och titta på. Här fanns moddade spelkassetter och konsoller, udda fabrikat, gamla speltidningar, t-shirts (vilka dock kändes rätt malplacerade då de inte var direkt spelrelaterade) och en hel massa annat till försäljning. Hade jag varit mer stadd i kassa hade det definitivt blivit ytterligare inköp. Kommentarerna från besökarna på mässan skvallrade dessutom om att prisnivån var bra och att många gjorde små kap här och där.

Sedan fanns det förstås en bra bredd på spelkonsoller och datorer man kunde prova på. Populärast verkade Neo-Geo-konsollen vara då det alltid satt någon och spelade där när jag gick förbi. Värre var det med Gameboy pocket-enheten som stod ganska ensam i ett hörn. Jag provade bland annat Mine storm (Vectrex), Monty on the run (C64) och det härliga Virtua fighter 2 (Saturn). Intressant var det också att känna på handkontrollen till Famicom, japanernas motsvarighet till vår NES. Tyvärr fick jag vända hem i besvikelse efter beskedet att Battle Kid: fortress of peril inte skulle plockas fram förrän mitt tåg skulle gå. Detta för att man inte vill ge någon ett övertag i den tävling som skulle hållas senare.

Jag fick också en sällsynt nostalgisk tår i ögat av att se den vackra Atari ST-datorn med sina läckra, sneda ‘F’-tangenter. Designen var länge det enda den hade fördel av gentemot Commodores Amiga. Och apropå Amiga stod även en sådan uppställd en bit bort, laddad med den svenska nästan tidlösa klassikern Pinball dreams.

Ubåtssimulator? Nej, Virtual boy!När jag till slut lämnade mässan för att söka mat och hemresa var kön om möjligt ännu längre och väntetiden var som värst närmare två timmar. Att det blir en större lokal till nästa år (man hade räknat/hoppats på runt 250 besökare men fick mer än det dubbla) är givet men jag hoppas också att man tar lärdom av årets mässa och bland annat arrangerar tävlingarna på ett bättre sätt. Kanske kan man ta en tävling i taget så att inte alla finaler går på kvällen. Det finns ju de som inte kan eller vill stanna en hel dag.

På väg ut från mässan fanns ett bord med en enkät som besökarna uppmanades fylla i. Från dessa lär arrangörerna säkert få en bra grund att förbättra och utveckla vad som med tiden kan bli ett bra och viktigt komplement till Retrogathering. För i Göteborg fann egentligen det mesta och det mesta verkade vara prisvärt, inklusive det som såldes i kiosken som fanns i lokalen. Men till nästa år hoppas jag att det åtminstone finns varm korv.

Nu undrar jag bara när den där förbenade musiken till Monty on the run ska försvinna ur skallen. Ve dig Rob Hubbard!

Här, här och här kan ni läsa fler intryck från mässan. Och nedanför ser ni fler bilder. 

Comments

  1. Åh. Tac-2, denna underbara lilla joystick. Typ den enda som verkligen överlevt alla vilda spelsessioner på min gamla Amiga 500.

  2. Jag tyckte personligen att Slik stik var skönare i händerna och mer precis. Å andra sidan var den inte lika tålig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *