Sonic blev maskoten som skulle sälja ännu fler Sega-tillverkade maskiner, i synnerhet Megadrive. Det räckte dock inte. Den stackars blå igelkotten fick arbeta övertid och göra reklam för spel och spelfigurer som inte var tillräckligt coola för att sälja sig själva.

Som jag nämnde häromdagen var Cool Spot ett mediokert reklamspel för 7up. Till dess fördel kan sägas att det ar så usel reklam att en klar majoritet av den tänkta målgruppen aldrig hade en aning om vad spelet gjorde reklam för.

Som spel var det trots allt hyfsat i jämförelse med Global Gladiators. GG var ett ännu sämre plattformslir som svämmade över med McDonalds-bågar i olika färger och en flinande Ronald McDonald som flaggade en i mål efter varje bana. Banorna tog en evighet att skutta sig igenom och eländet bands ihop av någon moralisk bakgrundshistoria om att det var dags att rensa upp miljöförstöringen. Vad det i praktiken gick ut på var att skjuta små slemklumpar på betydligt större slemklumpar som dessutom kunde slemma tillbaka.

McDonalds drog förstås sitt strå till stacken för att promota spelet men det hjälpte föga eftersom spelet och dess huvudfigurer, Mick & Mack, var lika o-coola som pappan i American Pie-filmerna.

Läge för coolheten själv, Sonic the Hedgehog, att komma till räddning alltså. Den här gången tyckte Segas PR-makare att det räckte om Sonic bara stack fram huvudet och kikade lite på tidningsläsaren och sa: ”Jag hatar alla miljöbovar”. Det skulle förstås understryka att spelet handlade om något så viktigt som att rädda miljön.

Och vad är bättre än att försöka lura i folk att en produkt har en högre kvalitet än vad den egentligen har? Jo, att spela på människors rädslor och dåliga samveten förstås. Om Sonic var den coolaste som fanns (och det var han ju) och tog ställning mot miljöförstöring så kunde man ju inte vara sämre själv.

Faksimilen är hämtad från Sega-16:sreklamarkiv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *