ShadowrunDragonfall_01

Shadowrun returns börjar i och med den här expansionen äntligen kännas som ett fullfjädrat rollspel. Om huvudspelet var en fantastiskt välskriven men tämligen linjär upplevelse så är Dragonfall mer utvecklade sidouppdrag, strategisk planering av ditt team och framförallt större valmöjligheter.

 

retroguiden_betyg_09Ett problem är dock att man tvingar spelaren till att ta flera sidouppdrag för att, förmodar jag, undvika klagomål på att spelet är för kort och det är något jag önskar att spelutvecklare kunde sluta med. Om man nu vill ge spelarna så många valmöjligheter borde man kunna ge dem möjligheten att avgöra själva hur många timmar de vill lägga ned på spelet. I Dragonfalls fall handlar det om ett klassiskt knep. Man bromsar upp huvudstoryn genom att ställa ett krav som måste uppfyllas innan man kan avancera. I praktiken innebär det att man tvingas ta några sidouppdrag för att få ihop tillräckligt med pengar för att få fortsätta.

ShadowrunDragonfall_02Jag hyllade huvudspelet för sin utmärkta story och Dragonfall fortsätter i samma spår med ett välskrivet äventyr på mustig prosa. I en bransch där allt fler spel går mot att ha tal istället för text är det så klart svårt att jämföra rakt av men jag vill mena att Harebrained schemes har några av spelbranschens absolut bästa författare. Dragonfall visar att huvudspelets Dead man’s switch-kampanj inte var någon lyckträff eller ‘one hit wonder‘. Manusen till de här två kampanjerna kan verkligen mäta sig med filmbranschen och det är inte alltid fallet med de spel som annars hyllas.

I Dragonfall befinner man sig som nybliven medlem i ett Shadowrun-team på ett uppdrag som går snett. Rykten går om att en drake ligger bakom det hela – en drake som dessutom ska vara död sedan fyrtiotalet år tillbaka. Därefter utvecklar sig en klassisk Hitchcock-doftande historia om detektivarbete och famlande i blindo efter ledtrådar samtidigt som man själv förvandlas till måltavla för en okänd fiende. Det är en thriller i en fräsch miljö som av naturliga skäl inte känns så utsliten ännu och det är nästan oundvikligt att dra paralleller till Blade Runner vad det gäller atmosfär och stämning.

Speltekniskt sett är det få förändringar vilket absolut inte behöver ses som negativt. En är dock viktigare än de andra – möjligheten att spara (nästan) när som helst och var man vill. Borta är alltså frustrationen över att behöva spela om hela uppdrag för att man begår ett misstag och dör i sista fajten. I övrigt har man inte behövt ändra på så mycket. Stridssystemet kanske inte faller alla i smaken men det är välbalanserat, erbjuder lagom mycket strategi och är fortfarande tillräckligt lätt att greppa för de som inte vill gräva ned sig för mycket i strategispelstänket.

ShadowrunDragonfall_04Sidouppdragen kan vara värda ett speciellt omnämnande för en specifik aspekt. Något rollspelen har försökt att dyka djupare i på 2000-talet är att verkligen utforska saker som etik, ont och gott och moraliska tankegångar hos spelaren. Detta blir väldigt påtagligt i flera sidouppdrag. Ett innehåller ett vapen man ska hämta och leverera men det visar sig att vapnet innehåller ett levande väsen som plågas konstant och inte vill annat än att dö. Här kan man välja mellan att leverera vapnet till uppdragsgivaren, ge det till hans konkurrent för en större summa pengar eller att förstöra det och därmed befria den som fanns inuti. I ett annat uppdrag ställs ens mänskliga principer på sin spets när man skickas att döda den tillfångatagne ledaren av ett annat Shadowrun-team innan hen torteras och avslöjar känsliga uppgifter. Alltså ett läge där rollerna potentiellt skulle kunna vara ombytta ger spelaren en del att begrunda. De här sakerna skänker lite mer nerv till spelupplevelsen och jag upplever att man verkligen ansträngt sig för att få till detta på bästa sätt.

När många retrorelaterade spelreleaser från indie-utvecklare varierar från taffligt till knappt godkända putsningar av originalen står Harebrained schemes som ett skinande exempel på vad man kan åstadkomma med rätt kunskap och rätt vilja. Man visar med Dragonfall att man är fast beslutna att fortsätta leverera och det ska onekligen bli spännande att se vad den här Seattle-studion kommer med härnäst.

 

EFTERTANKEN

Det känns på sätt och vis lite tråkigt att en expansion överträffar sitt huvudspel på så många punkter. För om expansionen i sig är väl värd ett inköp så måste man även köpa huvudspelet vilket gör att priset genast fördubblas. Sett till de timmar man får ut av Dragonfall (det har talats om 15 timmar bara på den enklaste svårighetsgraden) är naturligtvis inte 14 euro något överpris, men huvudspelet kostar 15 euro och även om man får två bra kampanjer är det genast ett saftigare pris. Men är det värt det i det här fallet? Alla gånger!

Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *