Space 1889

Utgivare: Paragon Software
År: 1990
Plattform: Atari ST
Genre: Äventyr/Rollspel

Det finns något som fascinerar oss med alternativa tidslinjer och element från olika eror som blandas ihop. Inte konstigt att exempelvis steampunk blivit en så stor genre sedan uppkomsten i början av 90-talet. Inom spelvärlden har dock steampunken fått se sig passerad av postapokalyptiska spelvärldar som den i Fallout, och kanske i lite mindre utsträckning genom Stalker-spelen.

Det ska dock sägas att med dagens mått mätt är Space 1889 inte riktig steampunk. För det saknas det alltför många typiska företeelser för genren. Det är istället mer som en reviderad version av Jules Vernes världar. Men det är förståeligt att spelet fått den stämpeln då steampunken fortfarande låg i sin linda när spelet släpptes.

Space 1889 baseras på det populära papper-och-penna-rollspelet med samma namn som hade en liten storhetsperiod vid den här tiden. Spelet utvecklades av Paragon som tidigare fått förtroendet att ta hand om GDW-licensen MegaTraveller vars motor ligger till grund för även detta spel. Paragon bildades redan 1985 och till en början låg fokus på installationer av mjukvara för företag. Men spel låg grundarna varmt om hjärtat och efter många besök i arkadhallarna bestämde de sig för att börja utveckla egna. 1986 kom deras debutspel – Master Ninja: Shadow Warrior of Death som släpptes för Amiga, C64 och PC. Det blev ingen större succé men man skulle senare nå viss framgång med Marvel-spel innan man knep rättigheterna för Game Designer’s Workshops rollspel. Som trivia kan nämnas att flera av Paragon-medarbetarna gick vidare till att bilda Take-Two Interactive efter att Microprose köpt upp Paragon.

Spelvärlden i Space 1889 var det som lockade mig att titta närmare på spelet. För de som inte är bekanta med förlagan utspelas äventyren i ett alternativt universa där människan (Thomas Edison för att vara exakt) utvecklade rymdfärder redan under den viktorianska eran under 1800-talets senare del. Spelet innehåller en spännande och stundtals spretig blandning av konspirationsteorier, uråldriga astronauter, en högteknologisk ödleras och mycket mer. Så som spelets handling sakta vecklas ut känns det stundtals som en skön mix av Arkiv X och DaVinci-koden med lite stänk av Indiana Jones. Men det är om vi komprimerar handlingen.

För trogen tiden som spelet utvecklades i så är det inte direkt något snabbt berättande. Det tar tid att fatta var man ska och det tar tid att komma dit. Ett tydligt exempel på det är i spelets inledning där man behöver leta upp en person för att få en rapport om en arkeologisk utgrävning. Den här personen irrar runt, till synes planlöst, på Londons gator och även om London är relativt litet i spelet kan det ta tid att hitta honom. Sådan speldesign skulle mötas av ramaskri idag.

Men jag hittar honom till slut bara för att mötas av ett krav på 2 000 pund för att få rapporten. Som tur är har jag strax innan stött på Jack the Ripper och dödat honom, något som Londonpolisen blev så glada över att de gav mig en stor summa pengar. Efter lite köp av utrustning tar jag mig vidare till New York med det slutliga målet att hinna först till en utgrävning av Tutankhamons grav i Egypten. Efter hand kommer spelet sedan leda mig ut i rymden (rymdskeppen som Thomas Edison utvecklade) där en uråldrig konspiration väntar på att avslöjas.

Storymässigt finns det alltså en hel del intressanta aspekter, inte minst då att en lång rad av den viktorianska erans kändisar förekommer på olika ställen i spelet. Men att sakta rulla upp spelets handling störs hela tiden av onödigt tillkrånglade kontroller. Spelet har ett rörigt gränssnitt som vid första anblick kan skrämma bort vilken modern gamer som helst. Värt att notera är att detta inte är något som hörde till 1992, tvärtom var det en av de saker som flera av dåtidens recensenter kritiserade. Men när man väl tagit sig över den höga tröskeln och lärt sig alla funktioner fungerar det hyfsat. I stort sett alla funktioner har kortkommandon kopplade till sig vilket gör tangentbordet till det smidigaste alternativet att spela med.

Det finns småroliga detaljer i spelmekaniken här och där. Till exempel reagerar NPC:er olika beroende på vem av dina karaktärer som leder gruppen. Det blev inte minst tydligt när Jack the Ripper bara gav sig till känna först efter att jag satt en kvinna som ledare. Å andra sidan finns det rester av idéer som antingen ströks eller aldrig implementerades. Det tjatas bland annat om att mina karaktärer börjar bli hungriga och trötta. Det får dock aldrig någon konsekvens under tiden jag spelar.

Mottagandet av spelet var blandat med en förskjutning åt det negativa hållet. Computer Gaming World sågade allt ifrån spelets grafik och gränssnitt till dess handling och slut. Svenska Datormagazins Göran Fröjdh tyckte dock att det var småtrevligt när man väl vant sig vid gränssnittet och gav det 85 i betyg. Precis som jag själv verkade han ha gillat spelets miljö och handling och det är verkligen spelets lilla behållning.

Space 1889 togs emot som ett rollspel vilket känns logiskt om man tittar på genren i slutet av 80-talet men idag skulle det klassas mer som ett slags äventyrsspel. Förutom en småkul karaktärsgenerering i början är rollspelsaspekten i resten av spelet ganska avskalad. Det är förhållandevis få strider och ännu mindre karaktärsutveckling.

På pappret imponerar spelet med över 500 NPC:er att interagera med och mer än 100 olika platser att besöka. Men det är på pappret det. I verkligheten har de flesta NPC:er inget vettigt att säga och de platser man besöker ser märkligt lika ut – oavsett om man springer omkring i centrala London eller vandrar runt i Egypten. Det fanns alltså en ambition här som inte kunde levas upp till – oavsett om det handlade om Paragons kompetens eller dåtidens tekniska begränsningar.

I slutänden faller spelupplevelsen på bökiga kontroller och system för strider och föremålshantering. Glädjen att upptäcka försvinner helt enkelt någonstans i gränssnittet. För rollspelsfanatikern som gärna spelar exempelvis Ultima än idag kan det vara värt att kolla upp. Men för en scifi-nörd som mig hade jag hellre velat läsa en romanversion istället.

EFTERTANKEN

Att recensera handlar förenklat om att uttrycka sin åsikt om en produkt. Många gånger skiljer sig en recension inte så väldigt mycket från mängden vilket gör att samlade betyg från sajter som exempelvis Metacritic blir en hyfsad vägledning. Ibland sticker man dock ut vilket kan få läsaren att höja på ögonbrynen. Jag minns själv en recension jag skrev i början av det här millenniet med ganska hård kritik mot PC-versionen av det första Halo. Lite förvånad kunde jag dock se spelet göra toksuccé på Xbox.

När det gäller dåtidens recensenter var de rätt överens om bristerna med Space 1889, men jag hittade ett roligt undantag. Svenska Hemdatornytts recensent tokhyllade nästan allt det som kollegorna i branschen kritiserade spelet för. Enligt SHN:s recensent var grafiken mycket bra, ljudet bättre än i många andra rollspel och kanske mest förvånande så fick hen användargränssnittet att framstå som närmast exemplariskt. En påminnelse om att det aldrig finns några garantier när det gäller recensioner. Så inte heller med denna.