År: 1992
Plattform: Dos
Genre: Strategi
För tjugo år sedan, mitt under brinnande krig, upprättade ett skepp från jorden en koloni på en avlägsen planet. Sedan dess har man inte haft någon kontakt med resten av mänskligheten och när spelet tar sin början skickas spelaren för första gången hem för att ta reda på vem som vann kriget och vad som hänt sedan dess. Bakgrundshistorien i Star control II skulle lätt kunna tas för en gravallvarlig science fiction-historia. I själva verket är det en ytterst humoristisk science fiction-historia.
Toys for Bob gjorde det verkligen inte lätt att tycka om Star control II. Visst, det har en skön story, hinkvis av humor och välbalanserade strategispelselement. Men det är en fruktansvärt smal väg som leder spelaren in i spelet på allvar – och de har inte brytt sig om att lysa upp den eller ge några ledtrådar. På det viset märks det att man har att göra med ett gammalt spel.
Medan det första spelet var mer eller mindre ett action-spel har man utökat uppföljaren med utforskande, resurshantering och diplomati. Man söker upp solsystem och planeter för att hitta olika värdefulla mineraler och metaller. Dessa kan man sedan sälja eller byta bort för att kunna skaffa bättre utrustning och fler och bättre skepp. Bättre skepp behöver man sedan mot de mer fientliga utomjordiska raser man stöter på. Allt detta sker i en större spelvärld än man var van vid att se under början av 90-talet. Mer än 3000 planeter finns fördelade på 500 stjärnsystem och utspridda över många av dessa finns det ett tjugotal olika raser man kan stöta på i något av de 25 olika skepp som finns att tillgå.
Har man otur och stöter på några av de elakare, och som dessutom inte låter sig skrämmas genom diverse dialogval, går man snabbt över till action-läget. Detta är en utveckling av det förra spelets kärna som i sin tur är hämtat nästan direkt från en ännu äldre klassiker – Atari 2600-spelet Space war. Skeppen roterar runt sin egen axel och med lätta tangenttryck ger man gas eller skjuter. Det är ett ganska tidlöst och enkelt upplägg för ett renodlat actionspel. Men när Fred Ford och Paul Reiche III gjorde strategispel även av denna del blev det knepigare.
Inte nog med att skeppen påverkas av närliggande planeters gravitation. Utan ett välutrustat skepp är det väldigt svårt att manövrera över huvud taget. Och när några av de första fientliga farkosterna man stöter på rör sig ungefär tre gånger så fort som ens eget skepp är det omöjligt att vinna striden.
Så ser det tyvärr ut tidigt i SCII och tvärt emot moderna designtankar finns det ingen inbakad tutorial, ingen som leder en på ens första stapplande steg i spelet och talar om vart man bör bege sig först. Faktiskt har SCII en av de högsta trösklar jag varit med om i ett spel. Men med hjälp av en walkthrough samt lite tålamod lyckas man till slut hitta in i spelet och bygga på sitt skepp och faktiskt börja vinna några strider. Det är då, om inte förr, man börjar inse vilket fantastiskt spel som SCII kan vara i sina bästa stunder. Här finns minnesvärda karaktärer, skruvade konversationer och gott om gömda hemligheter i galaxen. Och hela tiden blir man påmind om vilken suveränt avvägd balans det är i spelet. Ja, om man bortser ifrån den där skyhöga tröskeln förstås.
Under utvecklingens gång insåg man att man inte hade alla de resurser man skulle behöva för att infria alla visioner man hade. Men istället för att stryka saker försökte man hitta vägar runt begränsningarna. Man hade till exempel inte råd med all den musik man ville ha i spelet så istället utannonserade man en tävling och lade en stor del av musikbudgeten på priser. På så sätt fick man inte bara in musik till spelet, man fick även en härlig variation på låtar vilket starkt bidragit till spelets charm.
På liknande sätt tog man hjälp av familj, vänner och ideella krafter runt om i världen för att skapa såväl grafik som text för att kunna ge spelvärlden den detaljrikedom man ville ha. Men när det inte var pengabrist som skapade problem var det istället utgivaren Accolade. Även om vi i Europa kanske mest förknippar dem med bilspel (Test drive-serien m fl) och äventyrs/rpg-hybriden Elvira var de i USA främst kända för sina sportspel. Mestadels golf- och baseballtitlar. Detta ledde till förvirring och en del ointresse från Accolades sida. När så SCII började vinna utmärkelser för årets bästa spel slängde Accolade sportgalna ledning snabbt dit ett klistermärke på kartongen. Det löd: ”Årets bästa sportspel 1993”.
Fred Ford och Paul Reiche III må ha format Star control-spelen efter sin egen vision, men många influenser kom ifrån Electronic arts banbrytande Starflight-serie. Det var dock inte så konstigt då Starflights designer Greg Johnson var med och designade Star control-spelen. Det är för övrigt det enda spel Fred och Paul nämner som influens till skapandet av SC.
Grafiskt sett syns det tydligt att spelet har snart tjugo år på nacken, men det ser fortfarande bra mycket bättre ut än många andra spel från den här tiden. Produktionsvärdet är högt mycket tack vare att man inte tummat på sin vision. Alla raser i spelet är unika och ingen av dem liknar de vanliga SciFi-klyschorna. Varenda skärmbild känns genomtänkt och passar utmärkt in i spelets övergripande design. Därför ser Star control fortfarande inbjudande och mysigt ut.
Och när man kommer över den höga svårighetsgraden i början samt det faktum att spelet är helt tangentbordsstyrt, kommer man över det väntar timmar av underhållning i en galax som precis som moderna spelstäder som Liberty city går att utforska lite som man vill. Och någonstans i bakgrunden hägrar hela tiden en välskriven historia om en rymddiktatur där allt inte är vad det först verkar.
EFTERTANKEN
I manualen till det första spelet kan man läsa följande:
”Greg Johnson och Robert Leyland bidrog med massor med saker som hjälpte till att utveckla Star control till dess nuvarande form. Så om du inte gillar spelet – skyll på dom!”.
Det var bara ett litet exempel på den humor de båda utvecklarna besitter och som Star control-spelen formligen flödar över av. Visst har jag skrattat när jag spelat förut, men det har sannerligen inte skett speciellt ofta i strategispel.
2002 bestämde sig Paul och Fred för att släppa källkoden till spelet fri. Problemet var bara att de inte hade kvar hela källkoden till PC-versionen. Därför tog man istället (den ännu bättre) 3DO-versionen och modifierade den lite. Koden togs snabbt om hand av fans på internet och arbetet att utveckla och göra spelet tillgängligt på fler plattformar lever än idag. Ni hittar det här!
Lämna ett svar