Suikoden_01

Utgivare: Konami
År: 1995
Plattform: Playstation
Genre: Rollspel

retroguiden_betyg_08Suikoden kan ungefär översättas till ”Fantasylegenden om vatten-marginalen” vilket är en klassisk kinesisk roman som första gången nedtecknades på 1300-talet. Just ordet ”Suikoden” är det japanska uttalet av romanens kinesiska namn. I Suikodens fall inspirerade inte romanen så mycket till handlingen som det bidrog med spelets grundidéer. Ett av spelets särdrag är nämligen att man kan ”samla på sig” olika allierade under spelets gång. Många är lätta att rekrytera men en del kan vara svårövertalade och några är svåra att hitta över huvud taget. Allt som allt finns det 108 karaktärer och det är precis så många som förekommer i den första delen av romanen.

Spelet (liksom Suikoden II & III) designades av Yoshitaka Murayama. En av hans filosofier handlar om att bi-karaktärerna alltid är intressantare än protagonisten. Den sistnämnde må vara den som för handlingen framåt, men det är karaktärerna runt hen som brukar vara mest minnesvärda och det tog han fasta på när han utvecklade grundkonceptet för spelet. Suikoden släpptes i Japan julen 1995 (och nådde Sverige våren 1997) och fick genomgående positiv respons från recensenterna. Hos de relativt nyblivna Playstation-ägarna var dock intresset svalt till en början. Konami var sedan tidigare inte känt för att producera rollspel och dessutom hade man satsat på 2D-grafik på en konsoll som fått alla att prata om 3D. Utan häftiga filmsekvenser, FMV eller storslagna effekter á la Final fantasy såg det för många ut som ett glorifierat SNES-spel. Men det intrycket förändrades snabbt när man satte sig ner och började spela. Efterhand som ryktet spred sig om Konamis udda fågel så började även försäljningen ta fart. Spelet fick snabbt kultstatus och en trogen fanskara började sakta byggas upp.

Suikodens version av en drake. Flygbar dessutom.
Suikodens version av en drake. Flygbar dessutom.
Men det var knappast tack vare spelets handling som inte bjuder på någon stor berättarkonst: Många år har gått sedan kejsare Barbosa enade riket och folket såg honom som en välvillig och rättvis härskare. När spelet tar sin början finner man istället ett folk som blivit allt mer missnöjt, ett rike som genomsyras av korruption och i bakgrunden lurar mörka krafter som hotar att ta över. Mitt i denna osäkra tid blir sonen till en av kejsarens generaler ofrivilligt indragen i något som ska komma att utveckla sig till ett inbördeskrig. Som ledare för Frihetsarmén tvingas han (spelaren) till många hårda strider och svåra beslut. Innan röken har lagt sig och folket fått sin frihet kommer vänner att skiljas åt, familjemedlemmar att ta ställning mot varandra och hela städer utplånas.
Suikodens fokus ligger inte på att berätta en djuplodande och episk historia. Istället är det de små detaljerna och de enskilda karaktärernas öden och äventyr som spelar roll. Dessutom ställs svåra moraliska frågeställningar på sin spets och dessa lockar mer än den enkla saga som rullas upp.

Man ska ha klart för sig från början att Suikodens svårighetsgrad är låg. Striderna ligger på en låg men jämn nivå som passar nybörjare. De mer erfarna rollspelarna är tänkta att lockas mer av att försöka rekrytera så många som möjligt till ens rebellarmé, vilket kräver en del av spelaren om man vill ha tag i allihop. En del karaktärer söker upp en och går med självmant. Andra måste man själv leta upp och ställa frågan till. Och sedan finns det de som är betydligt svårare och kräver något i gengäld. Det kan handla om att man måste ha rätt karaktär i sin grupp, rätt föremål på fickan eller helt enkelt att man sagt rätt saker till rätt person tidigare. På ett ställe blir man skickad runt på en massa ärenden när den man vill rekrytera kräver en tvål för att prata vidare. Efter lite sökande i staden hittar man någon som har en tvål men som istället behöver salt. Saltet får man om man kan ordna socker till en tredje person och så vidare.

Striderna ses i olika vinklar från ovan.
Striderna ses i olika vinklar från ovan.
Om karaktärerna inte innebar något mer än att man ”hittat” dem skulle kanske motivationen tryta när det gäller de mest svåråtkomliga typerna, men Murayama och hans team såg till att även ge dem unika egenskaper som ger extra fördelar vid de stora fältslagen. Många karaktärer fick dessutom en egen liten bakgrundshistoria som kan ge ett sidouppdrag. Därför finns det hela tiden en poäng med att hitta så många som möjligt, och för de som hittat alla 108 lockade man även med ett lite annorlunda slut på spelet.

Strider är en central del i de flesta rollspel. Ända sedan 80-talets början har de japanska rpg-utvecklarna experimenterat friskt för att hitta ett stridssystem som är roligt och utmanande utan att bli långtråkigt. Med Suikoden gick man mot strömmen och valde ett ganska klassiskt, enkelt turbaserat system där man i tur och ordning väljer vad varje karaktär i ens grupp ska göra. Där emellan får fienderna göra sina drag och så turas man om tills någons grupp har flytt eller dött. Tänk tidiga Final fantasy eller Breath of fire-spel. Den största kritiken mot detta brukar vara att det blir just repetitivt och långtråkigt.

Konamis lösning på detta var att dels designa spelet så att normal-striderna blev relativt korta och dels införa andra typer av strider. Dels kan man få utkämpa en duell, vilket kan ses som en variant på boss-strider fast med endast en karaktär, och dels får man då och då leda en hel armé i strid. Båda dessa är i grund och botten en variant på Sax-påse-sten-leken där man inför varje stridsrunda ställs inför valen ”Anfall”, ”Bågskytte” eller ”Magi”. Magi vinner över anfall, anfall vinner över bågskytte och bågskytte vinner över magi. Utöver dessa tre finns menyvalet ”Övrigt” där man kan använda sig av karaktärernas olika specialförmågor för att få ett övertag på fienden. De här striderna är relativt lätta och tillför egentligen bara lite nödvändig variation i spelet.

Murayama gillade också att experimentera med tekniska lösningar för att få en emotionell respons från spelaren. Ett exempel på detta är att erfarenhetskurvan planar ut ganska snabbt för de karaktärer i ens grupp som har högst nivå. Murayamas tanke med detta var att det skulle missgynna de som försökte spela igenom spelet med samma karaktärer hela tiden. Vad som hände i praktiken var att de karaktärer man stoppade in i sin grupp ganska snabbt kom ifatt de som låg längre fram erfarenhetsmässigt. Och detta lockade förstås många att experimentera med fler karaktärer än man kanske skulle ha gjort i något annat rollspel, vilket i förlängningen ledde till extra motivation att hitta fler karaktärer.

Vampyrgeneralen(!) Neclord är en av spelets tuffare bossar.
Vampyrgeneralen(!) Neclord är en av spelets tuffare bossar.
Men om striderna var väldigt typiskt för japanska rollspel var musiken något som skiljde Suikoden från övriga konkurrenter. Det var en salig blanding av klassisk musik, medeltidsklingande toner och något som närmast kan liknas vid spelmansvisor. Ett stycke kunde låta tydligt ryskinfluerat, ett annat kinesiskt och ett tredje nästan västerländskt poppigt. Den udda blandningen var ovanlig för spel i största allmänhet och att styckena kunde skilja sig åt så mycket får nog tillskrivas att man använde sig av flera olika kompositörer.

Dagens rollspel har sprungit ifrån Suikoden ytterligare vad det gäller handling, dialog och karaktärer. Visst finns här små sidospår som utvecklar en del av karaktärerna, men generellt är det tunnt så det förslår. Man ska dock komma ihåg att spelet fick viss kritik för detta redan när det släpptes 1995. Resten av spelet känns ändå lika udda och fräscht idag som för 16 år sedan. Anledningen är densamma nu som då; spel som Suikoden görs inte längre och de gjordes inte heller 1995. Kanske behövdes det en mer actionorienterad utgivare som Konami för att tänka så långt utanför den berömda lådan? Kanske behövdes det en färsk, opåverkad och experimentvillig Yoshitaka Murayama? Oavsett vilket är Suikoden en unik spelupplevelse som lockar såväl nybörjare och casualspelare som mer erfarna rpg-fans. Suikoden är i grunden ett klassiskt japanskt rollspel som älskar att vara det och inte vill vara något annat heller. Ändå är det inte likt något annat. Och hur tråkigt det påståendet än kan verka så är spelet – mycket tack vare sitt Pokémon-liknande samlande – inte tråkigt en sekund.
 

EFTERTANKEN

Konami var inte först med att dra inspiration från den kinesiska romanen ”Shui Hu Zhuan”, redan 1989 släppte strategispelsspecialisterna KOEI spelet ”Bandit kings of ancient china” som var en närmare tolkning av romanen. Det är förstås inget konstigt då strategispel och rollspel trots allt är relativt närbesläktade. Vad som är mer oväntat är att samma roman även inspirerat till ett par slagsmålsspel. Ett av typen Street fighter (Dark legend) och ett av typen Double dragon (Shuihuzhuan: Liangshan Yingxiong).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *