TeslaEffect_01

Recensionsexemplaret kommer från
Atlus_button
 

I slutet av 90-talet gjorde peka-klicka-genren ett försök att förnya sig med 3D. First person shooter-spelen i 3D hade nästan över en natt tagit över den tron som tidigare varit så självskriven för äventyrsspelen. Försäljningen dalade och desperationen växte. Några vände sig till 3D-motorerna men begick misstaget att behålla tredjepersonsperspektivet och spelmekaniken mer eller mindre intakt. Tex Murphy-utvecklarna i Access software tog en mindre använd och omtalad väg och försökte anamma mer av Doomklonernas upplägg. Detta innebar förstås att man fick experimentera mer med spelmekaniken men resultatet känns så här i efterhand mer modernt än spel som Grim Fandango och Escape from Monkey Island.

 

retroguiden_betyg_08Därför är det glädjande att Big Finish Games fortsatt på den inslagna vägen och dessutom finputsat gränssnittet ytterligare. Min egen vision av peka/klicka-spelens framtid har hela tiden varit att ta en 3D-shooter, skära bort allt överflödigt pang-pang och istället introducera mer interaktivitet och pussel. En gång blev jag i det närmaste osams med en vän då hen påstod att det inte var genomförbart, därför är det kul att se att Big Finish Games ger mig rätt flera år senare.

Huvuddelen av spelet är uppbyggt i 3D-motorn Unity. Man styr precis som i actionspelen med a,w,s,d-tangenterna och mus. Med musknapparna kan man interagera med föremål i spelvärlden samt ta fram och manipulera objekt i sitt förråd. Och det fungerar alldeles utmärkt. Och varför inte? Actionspelen har i flera år försökt att utveckla fler inslag av interaktivitet i spelvärldarna men varit för hårt hållna av att tonvikten legat på action.

Som vanligt får man ett varierat perongalleri.
Som vanligt får man ett varierat persongalleri.

Tesla Effect tar vid där fansen lämnade Tex Murphy för 17 år sedan men för att krångla till det lite har det bara passerat sju år i spelvärlden. Tex Murphy: Overseer, som egentligen var en remake av det första spelet Mean Streets från 1989, slutade med en cliffhanger som hittills lämnat ett av spelvärldens största frågetecken efter sig. När Tesla Effect tar sin början vaknar Tex upp utanför sitt kontor utan att kunna minnas vad som hänt de senaste 7 åren och när han börjar nysta i mysteriet uppstår frågan om han verkligen vill veta vad som hänt. En man kan förändras ganska mycket på några år. Tex Murphy är en älskad spelkaraktär och med all rätta. Chris Jones gestaltning är en klassiskt cynisk privatdetektiv som väger upp sin klumpighet med en vass tunga. Med klassiska 40-talsattribut som trenchcoat och hatt tar han sig fram i en framtidsvärld som sedan länge lämnat honom bakom sig. Den klassiska film noir-detektiven a la Marlowe har aldrig riktigt passat in någonstans. Genom att placera Tex Murphy i en högteknologisk framtid blir det ännu tydligare.

3D-motorn används här för utforskning, en av grundpelarna i ett peka-klickaspel. När det är dags för att prata med karaktärer eller en mellansekvens för att föra handlingen framåt är det högupplöst video med skådespelare filmade mot datorgenererade bakgrunder. Här skiner en hel del av spelets brister igenom. Det är blandat högt och lågt med bra grafik, dålig grafik och sådant som är helt okej. Samma sak är det med skådespelarinsatserna. Här finns professionella skådespelare och amatörer och nivån på skådespeleriet varierar lika kraftigt inom båda grupperna. Men för dessa saker finns det en ursäktande ton av charm, ironi och glimt i ögat i lika stora delar. Det är ostigt emellanåt men spelet växer av det istället för det omvända. Den lite amatörmässiga stilen gifter sig nämligen väldigt bra med spelvärldens satir och Tex Murphys cynismer. Tesla Effect leker obekymrat med slitna klyschor och och det är meningen att vi ska omfamna det lekfulla och ge fullkomligt fan i att ingen av beståndsdelarna hade fått komma i närheten av ett fantasyepos av Peter Jackson eller J.J. Abrams nästa rymdäventyr. Och jag ger fan i det för humorn och charmen kan Jackson och Abrams inte ens ta på.

Femme Fatales går inte att undvika i Film Noir.
Femme Fatales går inte att undvika i Film Noir.

 

Spelets kapitel är uppdelade på olika platser. Inledningen i Tex hemkvarter på klassiska Chandler Avenue är en orgie i fanservice med massor av glada återseenden av karaktärer från förr. Det blir dock aldrig obegripligt eller långsökt för den som inte spelat de tidigare delarna i serien. Sedan leder mysteriet spelaren vidare till andra ställen för att då och då återvända till Chandler Avenue. Vissa områden, som Tesla Legacy Societys kontorsbyggnad, visar dock på mindre genomtänkt design. Ibland blir det ett evigt rännande fram och tillbaka för att hitta rätt sak att använda på rätt pussel. Det drar ned flytet i spelet även om Tex alltid har någon rolig replik på lut för att hjälpa upp tristessen. Andra miljöer är mer genomtänkta, lagom stora och en ren fröjd att utforska.

En annan viktig beståndsdel i peka/klicka-spel är pusslen. Även dessa varierar ganska kraftigt men känns för det mesta inte direkt ologiska när man väl förstår hur designtankarna gått. Som en stor hjälp har man tagit med sig hjälpsystemet från tidigare spel. Här och där samlar man på sig poäng som sedan dras av om man väljer att få en ledtråd eller helt hoppa över ett pussel. De poäng som sedan eventuellt finns kvar vid spelets slut bestämmer vilken ranking man får. Nackdelen med det här hint-systemet är att det kan vara väldigt frestande att utnyttja det oftare än vad man kanske behöver men det är ändå bättre att det finns där än att man fastnar helt någonstans. Min förhoppning är att den här lösningen blir en standard för genren.

 

Mutanter och andra knepiga varelser är vardagsmat i framtiden.
Mutanter och andra knepiga varelser är vardagsmat i framtiden.

Så visst brister det här och där. Jag har nämnt skådespelarinsatserna. Jag har varit inne på pusslen. Jag har klagat på springandet fram och tillbaka på den segdragna Tesla Legacy Society-sektionen. Men över, under och genom allt det där flödar en slags varm, mysig charm och när en spelsession väl sjunkit in är det den charmen jag minns. Tesla Effect gör inget för utvecklingen av spelmediet men för peka/klicka-genren är det desto viktigare.

Nästa steg är att utveckla spelvärlden ytterligare och inkorporera pusslen på ett ännu bättre sätt. Nu när Big Finish Games har utgivaren Atlus i ryggen så hoppas jag att det blir ett Tex Murphy-spel till och att de får både tid och resurser att finputsa designidéerna ytterligare. För trots att Tesla Effect inte riktigt får ett så bombastiskt slut som jag hoppats på har man visat att man kan skriva bra spelmanus.

 

EFTERTANKEN

Tesla Effect drogs med en del buggar inledningsvis. Själv tillhörde jag de som drabbades av kraftiga ekon på ljuden under Chandler Avenue-nivån. Lagom till jag var färdig med spel och recension hade man äntligen fixat till det. Dels är det storartat att man arbetade så länge på att lösa problemet som långt ifrån drabbade alla, och dels är det storartat att man lyckades lösa det trots att man under väldigt lång tid inte lyckades återskapa det på någon dator utvecklingsteamet hade tillgång till. Sådant är värt en extra kvalitetstämpel.

retroguiden_understreckare

Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *