The Warlock of Firetop mountain

warlock_01
Recensionsexemplaret kommer från
Devolver_button
 

retroguiden_betyg_08Soloäventyren på 80- och 90-talen, minns ni dom? Ensamma vargen och Ensamma vargens värld var populärast i min kompiskrets. Som det sci fi-fan jag är var favoritserien Falken av Mark Smith och Jamie Thomson. Där spelade man en slags tidspolis som skulle förhindra förändringar av tidslinjen. Bland de tidigaste och mest omtyckta böckerna hittade man dock Peter Jacksons och Ian Livingstones Fighting Fantasy-serie där Häxmästaren på Eldberget var den första delen.

 

The Warlock of Firetop mountain minns jag, liksom de flesta böckerna i den serien, som lite mer svårtillgänglig. Lite mindre litterär än de andra serierna jag nämnt. Har svårt att minnas vad jag baserade det på men det är så minnet stannat kvar i mig. När jag tittade igenom boken igen inför den här recensionen tyckte jag dock att den håller ganska god kvalitet. Och det här spelet gör det definitivt. Det krävs i och för sig inte så mycket till författarskap när de flesta texter är beskrivningar av miljöer eller handlingar som en karaktär eller monster utför. (Vill du ha ett spel som är riktigt litterärt och välskrivet rekommenderar jag Shadowrun: Dragonfall).

warlock_02Ska vi börja med att klara av handlingen i spelet? Okej, du får i uppdrag att ta dig in i Eldberget, hitta en juvel och sedan leverera den till en magiker som också han huserar inne i berget. Motivet är oklart men svaren kommer om man lyckas ta sig igenom hela spelet helskinnad. Sedan är det i stort sett som när man spelar med boken i handen – bortsett från att du ser din figur hoppa runt på en spelplan i 3d. Varje ny position du kommer till, en korridor eller ett rum, beskrivs i text. Sedan får du valmöjligheter; som att plocka upp föremål, undersöka dem eller välja åt vilket håll du ska gå. Allt ackompanjeras av stämningsfull musik, bra ljudeffekter och fina illustrationer efter vägen. Dessutom är de klassiska svartvita illustrationerna nu snyggt färglagda och får extra liv på det sättet. Puristerna kan dock skala bort färgen genom ett litet musklick, vilket är en fin touch.

Emellanåt kan du välja, eller bli tvingad, att strida mot de monster och varelser du stöter på. Det turbaserade stridssystemet går ganska snabbt att lära sig och känns på det stora hela som en okej lösning. Böckernas jämförelse mellan tärningsslag hade blivit allt för tråkigt. Här sker striden istället på ett rutnät. Varje omgång väljer man om man vill förflytta sig eller attackera. Attacker kan antingen ske mot den ruta monstret står på eller mot den ruta man tror att det ska flytta sig till. Sedan sker attackerna samtidigt vilket ger ett visst spänningsinslag då man ser om man förutsett fiendens drag.

Dessutom har man kryddat striderna med några specialattacker som går att använda med vissa begränsningar. Det kan till exempel handla om att attackera två rutor framåt eller att göra ett snabbt utfall vilket gör att ens attack registreras före fiendens. Dock blir jag aldrig klok på hur man ska kunna förutse fiendens drag. Spelets tutorial talar om att man ska hålla koll på åt vilket håll fienden vänder sig, men för mig känns attackerna ändå helt slumpvisa. Bugg, eller något subtilt jag inte uppfattat? Ja, det vete katten.

warlock_05I den här digitala versionen har man lagt till nya platser, karaktärer och monster så även den som spelat sönder sitt analoga exemplar har chans att utmanas på nytt. En intressant sak som datorn möjliggjort är att beroende på vilken karaktär du väljer att spela med så får du olika resor genom berget. Och det ständiga läsandet av små texter och klickande på olika val får mig att önska att jag spelade på min surfplatta. Soloäventyren är som klippta och skurna för surfplattan.

Men trots allt gott jag har att säga finns det en sak som irriterar ju mer jag spelar. När min karaktär dör tvingas jag börja om från det senaste stället jag sparade på, och det går bara att spara på ställen där det finns en träbänk (att vila på). Vissa gånger har jag inte hunnit så långt, men ibland har jag hunnit avverka fyra, fem rum och ett par tuffa strider med små marginaler. Jag har svårt för upprepningar i spel och det här systemet har negativ inverkan på mitt spelande.

Det är något att ta med sig när man funderar på ett köp men det är också min enda invändning mot spelet. Annars fångar det den gamla känslan av soloäventyren på ett utmärkt sätt. Får jag bara önska mig något mer så är det att det här blir en sådan succé att man gör Android och Ipad-versioner tillgängliga. Och enligt vad jag fått höra från utvecklaren Tin Man Games så hoppas man att så blir fallet i början av nästa år. Och så vill jag förstås se fler gamla titlar i serien i det här formatet.

 

EFTERTANKEN

Soloäventyren hade sin storhetstid under 80-talet och red förmodligen en del på rollspelsvågen som svepte över världen. Svenska utgivaren Äventyrsspel såg det mest som en bisyssla som kunde generera lite extra inkomster. Internt sägs exempelvis Ensamma Vargen ha kallats för Lönsamma Vargen.

Varför intresset dog ut under 90-talet kan vara svårt att säga exakt men troligen hade utvecklingen av datorspelen någonting med saken att göra. Häxmästaren i Eldberget släpptes ursprungligen 1982, en tid när tekniken gjorde att det var svårt att få en stämningsfull spelupplevelse på datorer och tvspel. Detta samtidigt som de analoga rollspelen krävde minst två spelare för att fungera. När 90-talet kom började utvecklingen spinna på allt fortare och tv- och datorspel kunde börja konkurrera med böcker och film på allvar.

 

You may also like...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: