Torins passage_1
 

Utgivare: Sierra
År: 1995
Plattform: Dos
Genre: Äventyr

Betyg: 7Torin’s passage är en något bortglömd juvel från Al Lowes senare del av karriären. Al, som tidigare var mest känd för sin polyesterbeklädde, kärlekstörstande supernörd Larry Laffer, gick faktiskt tillbaka till sina rötter som spelutvecklare i och med detta spel. Hans väg in i spelbranschen kom genom ett par pedagogiska barnspel som Sierra (dåvarande On-Line systems) såg och köpte. Därefter gjorde Al bland annat en rad Disney-titlar för dåtidens datorer, så familjespelet Torin’s passage är absolut inget nytt område för Al Lowe.

Torin - en ung man redo för äventyr.
Torin – en ung man redo för äventyr.
Det ursprungliga fröet till spelet såddes när Al tog med sin dotter Megan på bio för att se Mrs Doubtfire. Han lade märke till att det förekom två typer av skratt i salongen. Ett när barnen reagerade på slapstick-skämten och ett lite mer dämpat fniss när föräldrarna reagerade på något de inte trodde att barnen förstod. Filmen riktade sig alltså till både vuxna och barn på samma gång och Al undrade varför det inte fanns spel som var sådana. På vägen hem bestämde han sig för att råda bot på det och resultatet blev Torin’s Passage.

När spelet börjar spelas en härlig animerad film upp som ger lite ledtrådar till huvudpersonen Torins förflutna. Detta övergår så småningom i ytterligare en animering men denna gång i nutid, och dessutom direkt i spelmotorn. I denna får man se hur Torins föräldrar förtrollas och rövas bort. Spelaren ikläder sig därefter rollen som Torin och måste ge sig ut på en farofylld resa för att rädda dem.

Spelvärlden består egentligen av fem stycken världar som omsluter varandra på ungefär samma sätt som ryska dockor. Från ovanvärldens jordliknande tempererade klimat färdas man genom Pergolas djungelliknande landskap till det lavabetäckta Asthenia och vidare. Alla (bortsett från Asthena) världar är fyllda med allehanda knasiga karaktärer och företeelser. Als humor genomsyrar allting och tar sig ganska varierade uttryck. Från sniglarnas ständiga skämtande (med efterföljande ‘eye five’) till familjen Bitternut som verkar leva i en sitcom komplett med ostiga one-liners och burkiga publikskratt. Även om det förekommer enstaka toalettskämt är detta ändå en bra bit ifrån vad Larry-spelarna är vana vid och det kan nog överraska en och annan äventyrsspelare som tror att de har definitionen av Al Lowes humor klar för sig.

Som sagt, en del skämt är ren slapstick.
Som sagt, en del skämt är ren slapstick.
En av anledningarna till att Al inte gjort comeback i spelbranschen efter pensioneringen 1999 är att han hävdat att han blivit bortskämd med att få göra multimiljon-produktioner och att bara få arbeta med de bästa i branschen. Ser man på det här spelet är det lätt att förstå hur han känner. Allting presenteras med vackra handritade bakgrunder och superba animationer. Musiken är utmärkt nästan rakt igenom och bortsett från Don Bluths gamla Space ace och Dragon’s lair är det här nog närmaste jag kommit att spela en tecknad film. Flera personer i arbetslaget kring TP gick sedan vidare till jobb på bland annat Microsoft och Pixar vilket understryker talangerna och kvaliteten som Al var omgiven av.

Tyvärr finns det en del mörka moln på Torin’s annars så ljusa himmel. Det finns ett talesätt om att man skall starta i full fart och sedan öka. TP gör tyvärr tvärtom. På den första världen är pusslen många och väl designade, karaktärerna är fantastiska, humorn är på topp och emellanåt känns det som en fantastisk korsning mellan Jim Hensons Labyrinth och Lewis Carrolls Alice i underlandet. Tyvärr blir det mindre och mindre av allting ju längre man tar sig.

En avslappnad stund under en farofylld resa.
En avslappnad stund under en farofylld resa.
TP:s gränssnitt är ganska bekvämt och känns igen från King’s quest 7. När man för muspekaren runt på bilden blir den vit när det finns ett objekt eller en person att interagera med. I vissa fall ger ett klick på punkten i fråga inte mer än en humoristisk kommentar medan det i andra fall är rent nödvändigt för att komma vidare i spelet. På den första världen kryllar det av sådana punkter medan det i senare världar nästan inte finns några alls mer än de som är nödvändiga för att komma vidare. Detta gör förstås att utmaningen sjunker drastiskt och att vissa delar av spelet känns som transportsträckor.

Andra funktioner i spelet lider av samma underutveckling och på det stora hela har man misslyckats med att utnyttja spelmotorns möjligheter till fullo. Därmed inte sagt att TP är ett dåligt spel som förtjänar att hamna i skymundan i Sierra-katalogen – snarare tvärtom. För spelets starka sidor övervinner dess svagheter till slut och då pratar jag om de superba animeringarna, den härliga humorn (som fungerar både för äldre och yngre) och den bisarra men underbara spelvärlden. Torin’s passage är verkligen ett spel för alla åldrar och det ger definitivt ett bredare perspektiv på Al Lowe som spelutvecklare.
 

EFTERTANKEN

Torin’s passage skulle egentligen ha blivit en serie på fem spel. De skulle ha släppts vartannat år i synk med ytterligare King’s quest-spel. En kombination av dålig försäljning och äventyrsgenrens nedåtgående popularitet såg dock till att sätta stopp för de planerna. Ett tragiskt slut för en spelserie som lovade så mycket mer. Tittar man på Larry-serien som gick från klarhet till klarhet i början är det inte utan att man undrar hur bra nästa Torin-spel kunde ha blivit.

Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *