Ok, tekniskt sett inte från Morrowind men det ingår i spelet.
Ok, tekniskt inte från Morrowind men det ingår i spelet.

Häromdagen dök det upp en länk till den här videon i mitt Facebook-flöde. Det påminde mig om att det var alldeles för länge sedan jag tog en tripp till Morrowind och efter att ha kikat närmare på den senaste versionen av Morrowind Overhaul blev jag tillräckligt motiverad att installera spelet igen. I flera år hade jag alltid en installation som låg och väntade på mig och fram till idag har säkert över 1000 timmar spenderats på den lilla ön.

Jag har fortfarande inte spelat igenom hela huvudhandlingen än. En kombination av buggar och tidsbrist har alltid bidragit till att sätta käppar i hjulen men den största förklaringen hittar man i det faktum att jag inte vill att det ska ta slut. Visst kan man fortsätta spela efter att det sista huvuduppdraget är slutfört men spelet – och spelvärlden – kommer förmodligen aldrig att bli desamma igen. Så för varje gång jag kommer på att jag varit borta alldeles för länge så återvänder jag och knaprar mig lite närmare slutet, ett slags utdraget slut som förlänger njutningen och fördröjer tomheten.

Det här är min stad.
Det här är min stad.
Den här gången hamnade jag lite oväntat tillbaka på ruta ett, mina gamla sparfiler fanns nämligen inte någonstans där jag letade. Förmodligen finns de på någon gammal bränd skiva men hellre än att börja rota i det startade jag ett nytt spel – det är nog tredje eller fjärde gången vilket säger en hel del om ett elva år gammalt spels livslängd. Min figur blev dock densamme som den alltid blir: En mörker-alv (dark elf/Dunmer) lika kunnig i svärdssvingandets konst som i destruktiv magi. Jag som alltid söker balansen i allting hittade rätt direkt och har aldrig varit lockad att ändra på det.
Ur beskrivningen på UESP.NET: ”Här har vi en ras som egentligen inte är ägnad till något speciellt – Dunmer är en solid, flexibel ras och har inga riktiga svagheter.

Genom åren har jag och mina alter egos fått fantastiska minnen från Morrowind. Jag minns mitt allra första besök där jag på väg till fots mot Caldera(?) blev jagad av en vild Guar. Fullständigt livrädd kastade jag mig in i närmaste hus och hoppades att den skulle ha försvunnit när jag kom ut. Det hade den inte och det fick lösas genom att ladda om spelet. Nästa starka minne är när jag vandrar genom Balmoras ödsliga gator under ett nattligt åsk-oväder. Det finns knappt några tillfällen i spel som blir så stämningsfulla som när åska, regn och blixtar gör entré. Förutom inledningen på The Legend of Zelda: A Link to the Past är det alltid Morrowind jag kommer att tänka på.

När jag sprungit runt i detta uppdaterade Morrowind ett tag och förundrats blev jag nyfiken på hur min intryck var för snart 11 år sedan så jag letade upp min gamla recension (publicerad i Nerikes Allehanda 2002-12-21):
Väntan har varit lång och svår men nu är den över. Det är magnifikt, det är kolossalt, det är andlöst vackert. Morrowind är helt enkelt allt vi hoppats på och lite till. I grund och botten är det ett rollspel i 3D, men skillnaden från alla andra rollspel är storleken och valmöjligheterna. Det finns som vanligt en vag huvudplot att följa men du kan också välja att ignorera den totalt och bara vandra runt och låta dig förföras av världen och dess invånare. Borta är den platta grafiken från Daggerfall och i dess ställe utbreder sig underbar 3D-grafik som får en att tappa andan emellanåt. Spelet är fullt av konstiga varelser, fantastiska trollformler och välbalanserade vapen. Eftersom programmakarna varit vänliga nog att lägga med ett program för att modifiera spelet har det redan börjat poppa upp Internetsidor med allehanda tillägg såsom bankväsenden och nya uppdrag. Det borgar för en extremt lång livslängd av spelet vilket i sig gör det värt varenda krona. Det här är årets bästa spel hittills, och jag har svårt att se vad som skulle kunna slå det. På minussidan finns bl a AI:n där vissa varelser beter sig lite väl korkat, men som helhet visar Morrowind att singelplayer-spel fortfarande har en marknad.

Ett klassiskt exempel på ett Telvanni-torn.
Ett klassiskt exempel på ett Telvanni-torn.
Det må vara att att Morrowind, trots de nya texturerna och den högre upplösningen, inte längre ser så där andlöst vackert ut rent tekniskt. Men designmässigt står det fortfarande i en klass för sig. Från Telvanni-tornens skruvade arkitektur till de klassiska imperialistiska stenborgarna och vidare till huvdstaden Vivecs storslagna och renhuggna distrikt. Varelserna som befolkar världen känns fortfarande lika unika som välgjorda och över allting vilar fortfarande det fantastiska soundtracket av Jeremy Soule. Varje gång jag återvänder till Morrowind är det som att komma hem – denna gång till ett lite vackrare mer utsmyckat hem. Detta hem som innehåller över 3000 NPC:er att interagera med, över 300.000 noggrant utplacerade objekt och text motsvarande 6 fullstora romaner. Morrowind är precis som för elva år sedan ett eget litet ekosystem där någon av de tusentals fan-tillverkade nedladdningsbara modifieringarna när som helst kan utöka, förfina och förändra spelet i den riktning man själv önskar.

I och med Morrowind var det som om alla bitar föll på plats för skaparna på Bethesda. Man drog några nyttiga lärdomar av de två första spelen och minskade spelytan, gjorde huvuduppdraget mera tydligt och lyckades få ned buggarna till en hyfsat acceptabel nivå (efter några patchar förvisso). Även om efterföljarna Oblivion och Skyrim framgångsrikt byggt vidare på konceptet har de aldrig riktigt nått upp till summan av föregångarens delar.

Alla är inte lika glada över att se mig igen.
Alla är inte lika glada över att se mig igen.
Visst finns det flera bitar som idag kan betraktas som rätt ”old school”. Man kan till exempel inte snabbfärdas lika lätt som i senare delar och all text kan säkert avskräcka en del. Men det finns samtidigt en helhet och en atmosfär som är så unik att det fortfarande finns massor av influenser att hämta från Morrowind. Jag skulle kunna skriva en dubbelt så lång text om hur bra Morrowind är men en okänd gamer uttryckte det så här kort och kärnfullt på ett forum för några år sedan:
En gång spelade jag Morrowind från elva på kvällen till sex på morgonen. Så fort jag blundade den dagen såg jag mitt ”inventory”. BÄSTA NATTEN NÅGONSIN!

Över julhelgerna lär jag förlägga en stor del av min ledighet till Morrowind. Det enda som behövs för en riktig angenäm vistelse är att jag uppgraderar min dator så att jag kan utnyttja Morrowind Overhaul-patchen till fullo. Lite tankeväckande att det är ett 11 år gammalt spel som får mig att på allvar överväga det.
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *