Wario Land: Super Mario Land 3

Ni minns väl vad som hände i slutet av Super Mario land 2? Wario lyckades inte stänga ute Mario från slottet och blev istället utkastad av den italienska rörmokaren. Nåväl, det satte inte stopp för Warios girighet och efter det ville han mer än någonsin ha ett eget slott. Men slott och herresäten kostar pengar, även i Svampriket, och han ser en möjlighet öppna upp sig när nyheten når honom att ett gäng pirater har stulit en staty av prinsessan Peach. Och eftersom statyn ska vara av rent guld ger sig Wario till piraternas ö för att stjäla den och äntligen få råd med ett alldeles eget slott.

Efter den första stora omstruktureringen av Nintendo fick Shigeru Miyamotos R&D4 (senare EAD) vinstlotten då de fick fokusera på den nya Super Nintendo-konsollen. Gunpei Yokois R&D1 fick ägna sig åt den betydligt mer begränsade Gameboy som de förvisso varit med och skapat. Men eftersom Mario var företagets galjonsfigur skulle förstås figuren förekomma även på Gameboy och det föll då på R&D1:s lott att se till att det hände. Yokoi och de andra inom avdelningen var dock inte särskilt förtjusta i att förvalta någon annans skötebarn när man hade gott om egna kreativa idéer man vill få utlopp för. De ansåg att deras spel var väl så bra som Miyamotos och försökte bevisa det genom att hålla sina spelserier vid liv även på Gameboy med exempelvis Metroid II och Kid Icarus: Of Myths and Monsters.

Warios första officiella framträdande kom i Gameboy-spelet Super Mario Land 2: 6 golden coins som släpptes 1992 (1993 i Europa), men figuren kan spåras tillbaka till NES-spelet Wrecking crew och bygg-förmannen ’Spike’ som förekommer som en fiende i det spelet. Wario är en rätt unik Nintendo-karaktär, inte minst genom att han lyckats med något som Bowser aldrig lyckades med – att bli en anti-hjälte. Wario är egentligen precis lika en-dimensionell som de flesta enkla spelskurkar och för att göra saken värre har han bara en drivkraft. Warios girighet vet inga gränser och det är också det som är katalysatorn i hans första egna spel: Hur mycket rikedom kan han roffa åt sig innan spelet är slut? Warios namn kom av en finurlig ihopskrivning av Mario och det japanska adjektivet ”warui”, vilket betyder ’dålig’. Förutom betydelsen ”Dålig Mario” framstår namnet som ännu mer genialiskt när man vänder på den första bokstaven och får den första i Marios namn. Detta understryker viljan hos utvecklarna att göra något tvärt emot Mario.

Wario land är dock i mina ögon ett ganska märkligt Nintendo-spel. Vid tiden för spelets release hade förvisso Nintendos hårda regler om spelens innehåll börjat luckras upp men det får ändå ses som lite uppseendeväckande att etablera en tidigare fiende (till ikonen Mario dessutom) som huvudfigur, vars huvudmål dessutom inte var något så förkastligt som girighet. Dock vågade man inte vända helt på konceptet. Wario ska till exempel inte kidnappa prinsessan och besegra Mario, vilket förmodligen hade varit för magstarkt.

Rent spelmässigt gav den nya karaktären möjligheter att drömma fram helt nya koncept vilket gav Wario land en spelupplevelse som skiljde sig väsentligt från de klassiska Mario-spelen. Borta var gröna kloakrör att krypa ned i och istället ersatta av en port som bara öppnade sig om man kunde betala. Inte heller stod fienderna att känna igen även om de flesta hade rörelsemönster lika Marios fiender. Rent spelmekaniskt fokuserade man på att utnyttja Warios råstyrka vilket till en början även reflekterades i namnet. Faktum är att med mindre än ett år kvar till lanseringen gick spelet fortfarande under namnet Super Mario land 3: Kairiki Wario där ’Kairiki’ på ett ungefär betyder ”Övermänsklig styrka” och det användes flitigt i tidig promotion av spelet. Och visst är han stark, vilket märks i huvudattacken där man springer och tacklar fienderna. En del dör direkt av den behandlingen medan andra blir utslagna och går att plocka upp och kasta i likhet med Super Mario bros 2. Men det som verkligen spetsar till karaktären är de tre power-ups man kan hitta som förvandlar honom till Dragon Wario, Bull Wario eller Jet Wario. Den förstnämnda låter honom spruta eld, den andra låter honom hoppa upp och hålla sig fast i taket och den sistnämnda gör att han kan flyga horisontellt under en begränsad tid.

Som så ofta på Gameboy lades inte speciellt mycket av krutet på ljudet vilket exemplifieras av att en del av ljudeffekterna till och med är återanvända från Metroid II. Exempelvis är ljudet när en boss blir träffad identiskt med ljudet när en Metroid blir träffad i det sistnämnda spelet. Musiken är i stora delar försumbar. Huvudtemats busiga men lite barnsliga melodi är förvisso minnesvärd men det är svårare att säga samma sak om övriga stycken. Å andra sidan har musik och ljudeffekter aldrig varit någon Gameboys starkare sidor och jag tenderar dessutom att oftast spela med ljudet avstängt för att spara batteri. Men spelar gör jag gärna, för Warios första egna spel är ganska underhållande. Banorna är visserligen rätt korta men det finns 40 stycken och dessutom en hel del gömda utgångar att leta rätt på – vilket är en av få saker man behållit från Mario-spelen.

Så trots den ganska platta karaktären finns det en obeveklig charm med Wario som förmodligen bottnar i att han är så långt ifrån det vi är vana vid från Nintendo. Ibland älskar vi att heja på skurken, även om han som här enbart drivs av en av människans sämsta drifter – girighet. Wario land är därför ett utmärkt val för den som är ute efter att utöka sitt Gameboy-bibliotek med något kvalitativt som bryter normen.
 

EFTERTANKEN

Den som har bemästrat spelet har upptäckt att ett slott inte är den ultimata vinsten som väntar en framgångsrik Wario i slutet av spelet. För vad är väl ett gistet gammalt slott om man får ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa en hel planet? Girigheten vet tydligen inga gränser.